Ett och annat om hundfotografi

Nu tänkte jag ge mig in på lite mindre kameratekniska saker... till den grad det nu är möjligt för en tekniker! Tekniken kan man inte utesluta i den här branschen.




En med blixt tagen bild kan vara det slutgiltiga tecknet på yttersta slöhet och ultimat dekadans med kameran... men som i sagan om Askungen kan den också vara "alldeles, alldeles underbar"! Den här blixtbilden för osökt tankarna tillbaka till den analoga fotografins odödliga legend: Kodaks svarvita Tri-X, ISO 400 film. Den togs dock hemma i soffan med en av kameran radiostyrd blixt stående på golvet. Bilden gjordes om till svart-vit i datorn, men jag tror att man kan ställa kameran att direkt ta s-v bilder och därigenom kan den nostalgiske få återuppleva den gamla goda tiden!





Svart duk på matsalsbordet, upp med hunden och så fick den ett lugnt ligg kommando. Rummet mörklades, Maud bemannade kameran och jag gick runt med fjärrstyrd blixt i handen som jag riktade mot hunden i olika höjd och vinklar. Efter varje exponering kontrollerades resultatet i kamerans display. Allt tog så lång tid att hunden ledsnade i denna vilande ställning och det var det som till slut gav bilden som vi sökte. Inte för att vi visste vad vi sökte, det bara blev så och återigen var det hundens förtjänst.


Jag har från början av min foto-karriär haft den inställningen att blixtfotografering på fältet är av ondo, och att dess främsta och enda användbara egenskap är att göra dokumentation möjlig under alla ljusförhållanden. Trots att jag idag har en rätt så dyrbar blixtutrustning så ser jag den fortfarande inte som ett alternativ till att förbättra "fältskyttet" med kameran. Jag använder den enbart för att fejka ihop bilder som alla kan se att de är av "experimentell" typ. Ironiskt nog är det endast blixtfoton som har gett mig några kronor tillbaka på min hobby. Minns ni att jag i början nämnde fåfängans marknad? Det var precis där som man betalade för mina blixtfoton!

Om läsaren är intresserad av att köpa en separat blixt så kan jag rekommendera att införskaffa en "värsting" modell. En sådan kostar idag 3500 - 4000 kronor. Tillsammans med ett hyggligt vidvinkelobjektiv orkar en sådan blixt utan problem i beckmörker upplysa och föreviga ett helt älgjaktlag av det större slaget, eller en slottsfasad bakom 12 skyttar och 800 fasaner på viltparad. Man behöver heller inte veta något speciellt om blixten, då man, om man vill, kan låta kameran sköta alltihopa och det gör systemkameran enastående bra.

Kamerans inbyggda blixt kan ibland göra tjänst som "upplättningsblixt" när man tar porträttbilder (se kamerans instruktionsbok) men för övrigt använder jag den inte för hundfoto. Och med det är blixten avklarad för min del.



För bra systemkameror är ljuset idag ett mindre problem än tidigare. Processorerna i dyrare kamerahus är extremt duktiga på att trolla fram ljus där det inte finns så mycket av den. Jag har ibland i redigeringsprogrammet kommit på att jag gjort bilden "sämre" enbart för att den skall se naturligare ut - för att den skall berätta hur de verkliga omständigheterna var! Man skulle kunna säga att den moderna tekniken har vänt på problemet med att återge verkligheten. Den ger en förskönad version av motivet. Å andra sidan är ju "Bling" på ropet just nu...
Det naturliga ljuset ger de naturligaste bilderna. Jag har en förkärlek för allt som är naturligt, och då så gott som alla som har samma yrke som jag älskar naturen, så måste det ha något att göra med flykten från det hårda, heta, bullrande och rykande stålet som ett fartygsmaskineri mest består av. Med ett sånt jobb lär man sig att uppskatta tystnaden och ljuset som naturen erbjuder.

Vid jakt är det bytets vanor och jaktmetoden som bestämmer när under dygnet man jagar, men vid annan hundfotografering kan man välja tidpunkten själv. Mitt på den soliga dagen under en stor del av året är det alltid ett "hårt" ljus. Ett hårt ljus fräter ut färgerna och kontrasterna blir "fel". Utfrätta färger kan aldrig återskapas. Välj ut ett (för ditt öga vackert) motiv i naturen som belyses av solen hela dagen från uppgång till nedgång. Välj en dag då meteorologerna lovar stadigt blå himmel under hela dygnet. Ta en bild av motivet före solens uppgång, sedan, från exakt samma plats, kanske varje eller varannan timme tills sista bilden tas efter solens nedgång. Välj sedan det ljus du gillar bäst!

Den här övningen ger en större insikt i hur solljuset fungerar och verkar än vad jag kan förklara med tusen ord. Ändå har du bara sett hur den verkar under en enda dag av året. Luftens fuktighet varierar på lägre höjder. Högt upp kan det finnas - eller inte finnas - för oss osynliga iskristaller. Om vinden har blåst från syd en tid har vi all Europas smog och sotpartiklar - i tillägg till det som vi själva producerar - i luften och ljuset. Jämförelsevis kristallklar luft får vi endast från nordanvinden nuförtiden. Allt detta påverkar ljuset vi har att arbeta med och ger sitt slutgiltiga avtryck i bilden vi tar.

En klar himmel är dock inte alls nödvändig för bra bilder. Bilderna talar till betraktaren och om de enbart talar solens språk så är de marknadsförare i första hand. Bra bilder talar molnens språk, snönstormens språk och duggregnets språk lika mycket. Till detta blandar de in hundens, bytets och naturen språk. Om bilden har det skrivits så mycket i lyriska ordalag att vi inte behöver fördjupa oss i det träsket desto mera precis här och nu. Vill man känna sig kulturell finns det andra källor att dricka ur. Vi har flera molniga dagar än soliga och ungefär samma regler för fotografi gäller under molnen.

Men vi slipper bekymra oss för hårt ljus, större kontraster än vad vår kamera klarar av och vi kan räkna med mjuka färgtoner och övergångar som blidkar ögat och lugnar själen. När det är riktigt mörkt så är det riktigt mörkt... så att säga. Men sådana ljusförhållanden kan också sättas i ett sammanhang inom fotografin och i de kulturellt välbevandrade kretsarna dyrkar man det dystra, ödesmättade mörkret där det förstärker dödsklockornas dova, hotfulla och spöklika klang...

En kulturpolitiskt korrekt bild av den konstnärliga verkligheten inom jakthundsfotografin? Du skall inte tro att du som jaktfotograf är något inom kulturen! Döden, döden, döden flåsar hela tiden sin brännande, svavelosande andedräkt mot din nacke, utandad av en kritiker från någon av kvällstidningarnas skoningslöst politiskt korrekta kulturspalt! Nej, inom jakthundsfotografin kritiserar man sina bilder bland likasinnande och framför allt lär sig att kallblodigt och med känslolösa ögon se på bilder av sina egna hundar. Kärleken till även hundar gör en blind, men man måste för ett kort ögonblick sätta kärleken åt sidan och betrakta bilden med en fullkomlig främlings ögon. Här tror jag att mycket av problematiken inom den bristande bortsorteringen av dåliga bilder ligger.


Om vi återgår till det tekniska inom fotografin så kan vi titta på hur vi ljussätter bilderna på våra hundar. Jag måste åter igen poängtera hur viktigt det är att hunden är så vältränad att det kan sitta lugnt och avslappnat framför kameran, att den är helt trygg i denna situation. En otrygg hund blir aldrig bra på bild. En otrygg hund lämnar aldrig av apporten med högt buret huvud. En otrygg hund förstör bilden även om det finns flera andra trygga hundar i den. Hundar som är veka, d.v.s. har låg social status, får under inga omständigheter känna sig dominerade under fotograferingen utan de måste bringas i uppfattningen att detta är en rolig lek men just den här leken kräver lite disciplin. Mentalt stabila, "tuffa" hundar däremot är lättare att vrida och vända på, lyfta och justera. De ser lika kolugna och harmoniska ut vad man än gör med dem.

I ett återfall av tekniskt nörderi får vi återgå till objektiven ett kort ögonblick. Fram på de flesta objektiv sitter ett s.k. motljusskydd. Som namnet antyder är dess uppgift att hindra att solljus kan infalla mot glaset från sidan. Sådant ljus skapar en massa besvär när det bryts i glaset och första tecknet på infallande ljus är "dis och dimma" i sökaren, något som lika mycket förstör bilden. Motljusskyddet skall förhindar detta. I ett zoomobjektiv måste motljusskyddet utformas så att den inte stör bilden vid objektivets kortaste brännvid, d.v.s. för 70mm brännvidden i ett 70 - 300 mm objektiv. Motljusskyddet blir då vidare i sin öppning än vad den skulle behöva vara vid alla andra brännvidder.




Objektivet till höger är äldst, har det kortaste zoomomfånget (80 - 200 mm) och är helt klart det objektiv som man kan gå "närmast solen" med i det här gänget. Ett steg längre till vänster är dess moderna motsvarighet/ersättare men då den har ett något längre zoomomfång har den också tappat i motljusegenskaperna.


Lyckade motsljusbilder blir alltid mera snygga och imponerande än bilder med ljuset ur en annan vinkel. För att få ljuset så nära bakom motivet som möjligt behöver vi ett så effektivt motljusskydd som möjligt. Objektiv med långa zoomområden blir ineffektiva eller omöjliga vid motljusfotografering. Av den orsaken skulle jag aldrig själv köpa ett 70 - 300mm objektiv, jag tycker för mycket om motljusfoto för att använda ett sådant. Mitt gamla 80 - 200mm objektiv har ett mycket effektivt motljusskydd och jag har tagit många fina motljusbilder med den. Det är naturligtvis enkelt att tillverka ett skydd för t.ex. 300 mm läget och kunna på så sätt skjuta nästan rakt in i solen men då måste man ha ytterligare en pryl med sig i markerna. Ibland har jag använt min keps för att skärma av solen men det blir lite av ett balanserande att hålla en tung kamera med endast en hand.




Tyvärr har den fyrbenta modellen här rullat i något äckligt och har svarta fläckar på ryggen, men själva principen för motljusfotografi torde ändå framgå väl. Det gäller att med kameran "krypa" precis så "nära" solen det går utan att solstrålarna (ströljuset) smiter direkt in i glaset på objektivet! Kameran har förmodligen stått på "centrumvägd" ljusmätning - alltså den har mätt på en något större area runt mitten av bilden - i stället för på en liten punkt - eftersom gräset är så välexponerad.





Här hade spindeln varit förutseende nog att bygga sitt fångstredskap något högre än i min huvudhöjd, i de öppna grenarna på en buske. Solen stod perfekt bakom den och jag vill minnas att jag tog 80 bilder av den när den vandrade runt, runt i sitt konstruktionsarbete. Jag hade alltså möjlighet att med hela 360 graders förskjutning fotografera krypet mot ljuset utan att i princip röra mig ut fläcken . En mycket tacksam och samarbetsvillig modell med andra ord. Samtidigt jobbade Maud med sin reservkamera, en Canon kompakt av något slag, och lyckades p.g.a. många kamerarelaterade, hämmande orsaker inte få en enda bra bild, trots att hon kanske är en bättre fotograf än vad jag är. Lägg märke till hur solljuset separeras i sina olika färgbeståndsdelar (bildar en sorts "regnbåge") i spindelväven till höger i bilden. Samma sak sker i billiga objektiv som inte är "apokromatiska", men slutresultatet blir annorlunda - d.v.s. färgerna blir konstiga och fula. Se de också tidigare bilderna på hunden Springer med fula gulstick.


Ännu en bild där jag gjort ett medvetet val av ljuset. Bilder som den till vänster brukar jag planera kanske flera dagar i förväg och ta dem när vädret är det planerade. Här åkte vi till en lite öppnare skog och gick omkring och sökte den rätta kombinationen av skuggor och ljus. Till slut hittade jag något som jag gillade, och jag ville att Maud skulle göra valpen så nyfiken så att den pussade henne. I stället blev valpen lite stressad, visste inte riktig vad den skulle göra och så blev det en helt oväntad gäspning! Ljuset är inte direkt motljus, titta på skuggorna, men i varje fall mera spännande än med solen direkt i ansiktet på båda modellerna.


Den här bilden av valpen Sunnie, som 4 månader senare mycket tragiskt fick avlivas p.g.a. svår osteochondros, planerades också i förväg.

Jag hade råkat se ett ställe där ljuset och de gula höstlöven sammanföll vackert en viss tid på dagen. Vi åkte dit, jag tog massor av bilder och i en av bilderna blundade den annars rätt livliga valpen och så var den fotograferingen klar.





Under flera år var jag med i en lokal fotoklubb. Jag lärde mig massor där, men var inte direkt intresserad av de motiv som de andra medlemmarna föredrog. Här var vi på utflykt till ett naturskyddsområde och jag hade Springer med mig. Istället för att påta med sällsynta blommor tränade jag actionfoto med Springer. Hon var föresten så söt i ansiktet att flickorna på Mauds jobb kallade henne för "sälen". De hade nog mera rätt än de trodde. Här imiterar Springer en anfallande sjöleopard!





En liten, väldigt söt jaktcocker som jag ögonblickligen blev kär i på ett jaktprov. Jag följde den länge där den tillsammans med ägaren gick och väntade på sin tur att starta. Sötnosen följde hela tiden uppmärksamt vad som hände på provet medan solen gick ner under senhösteftermiddagen. Till slut fick jag denna bild där solen lyser bakifrån på huvudet, ansiktet är i skugga, bakgrundsoskärpan är underbar tack vare förmodligen en F2,8 bländare. Allt som allt ett första pris för mig som fotograf på provet. Synd att jag inte fick sötnosen med mig hem också!





Rospiga tränar och det blir en ovanlig bild med ögonkontakt mellan bytesdjuret och rovdjuret!





En helt vanlig trofebild tagen efter en mindre lyckad jaktdag. Det intressanta i den är settern längst till vänster. Titta på den lite ängsliga blicken! Den här hunden hade en genetiskt betingad svag mentalitet, dåliga nerver och dålig självkänsla. Förutom att hon inte fungerade som jakthund kände hon sig heller aldrig riktigt trygg och det var därför omöjligt att få en vacker, harmonisk bild av henne. P.g.a. sitt genetiska arv fick hon mer eller mindre lida sig genom livet! Hundfotografering börjar alltså redan vid avelsplaneringen!





Jag skulle visserligen kunna plocka in mera action bilder med förklarande texter men det skulle inte hjälpa dig speciellt mycket. En situation händer aldrig två gånger så den kan inte kopieras. Istället säger jag som Barbro Börjesson sade åt oss när vi avslutade vår sista instruktörskurs på Hundskolan i Sollefteå:
"Nu kan vi inte lära er så mycket mera om hundar! Ni skall nu själva gå ut och lära er av era kursdeltagares hundar och era egna hundar. Det som hundarna kommer att lära er är svårt att sätta på papper, men genom att arbeta mycket med många olika hundar kommer ni att förkovra er hundkunskap under resten av ert liv! "

Detta gäller precis lika mycket för fotografering av hundar !




  Börja plåta!
Att beskära  

Sidan 1   2   3   4   5      

© Text: Torsti Mäkinen. Photo: Torsti Mäkinen & Maud Matsson. www.rospigan.se