 Kors och tvärs över internet åker det dagligen foton av jakthundar i en obegriplig omfattning. Kvalitetsmässigt är det många av bilderna som skulle ha kunnat förbättras om fotografen hade haft åtminstone en grundläggande kunskap i hur en kamera fungerar och hur en bild komponeras! En del av materialet är faktiskt rent skräp som inte på något sätt hedrar våra kära jakthundar. De förtjänar så mycket bättre! Haaaa! - hör jag nu ett samstämmigt, hotfullt muller från tusentals hundfotoentusiaster: Ännu en besserwisser till hobbyfotograf som inte har gjort något annat anmärkningsvärt inom naturfotografin än att i Photoshop klistra in en Gnu-flock på en vy över Hardangervidda och kallat den för sin egen autentiska naturbild! Här tänker jag inte argumentera emot. Däremot vill jag bara meddela att få, om ens någon, har producerat så mycket fotografiskt skräp som jag gjorde i början av min karriär som hundfotograf. Bevismaterialet finns kvar än idag i form av en låda med tusen och åter tusen kopior och negativ av foton som jag idag betraktar med ett stort intresse. Inte för att de är bra utan för att de representerar en lång och kostsam inlärningsperiod. Det intressanta med bilderna är att de idag får mig att ställa frågan: Måste man verkligen gå igenom all denna förnedring i form av själv-producerat skräp för att lära sig det mest basala inom fotografin? Svaret blir det lakoniska: Ja, det måste man! Därför kan jag lugnt säga om nybörjarens traskande i det fotografiska träsket att också jag har gjort det! Eller som jänkarna så kortfattat uttrycker det: "Been there, done that!" Följer man mitt skräpspår tidsmässigt så ser man helt naturligt en långsam förbättring från år till år. I själva verket liknar det väldigt mycket den process som man genomgår för att lära sig flyktskytte med hagelgevär. Blandningen av inhämtad kunskap, försök och misslyckanden, och slutligen små steg av framgångar, flyttas bit för bit från det medvetna tänkandet till ryggmärgen och lämnar därigenom plats för ny kunskap, nya försök och misslyckanden och nya små framgångar i den medvetna delen av tänkandet. Denna process förnyar sig ständigt hos den envetne eleven, och till slut uppnår man hundfotografens Nirvana, d.v.s. i och med att man lyfter kameran så är sannolikheten för att man tar en hyggligt bra bild åtminstone lika stor som att det blir bara skräp av det. Att komma dit är inte gratis! Visserligen kan vi med den digitala välsignelsens hjälp idag träna hur mycket som helst utan att det blir ekonomisk besvärande och begränsande, i motsats till hur det var under min inlärningsperiod. Tidsåtgången för själva övningarna med kameran är dock densamma, likaså kostnaden att ta sig till platser där man finner en önskad omgivning. Nackdelen med digital fotografi är att man inte blir intim med bilden på samma sätt som när filmen dels kostar i inköp, dels måste framkallas (vilket jag snart gjorde själv), och dels när den mödosamt måste skannas in i datorn. Om man inte blir riktigt intim med varje bild, bra som dålig, så kommer man heller inte att lära sig lika mycket från varje bild - bra eller dålig. Så även om den digitala tekniken kanske spar både pengar och tid från fotografering till att man har bilden i datorn, så tvivlar jag på att den skulle påskynda själva inlärningsprocessen på ett avgörande sätt.  Man skall kanske inte skylla på någon annan för sina egna misslyckanden, men jag har faktiskt en irriterande misslyckande-orsak att skylla på: Det fanns inte vettiga läroböcker för actionfoto för 20 år sedan. Då fanns inte heller ett internet att söka kunskap på, som det finns idag. De i Sverige sålda böcker som fanns om fotografi var skrivna av "mesar" för "mesar". Det genomgående temat i böckerna var att inte på något sätt irritera läsaren, inte agitera läsaren, inte ifrågasätta läsarens tankesätt på något vis, utan bara att kärleksfullt lotsa eleven från blomman på punkt noll rakt ut i det blå, och sedan tillbaka till blomman på punkt noll. Fotokonsten var vacker på alla nivåer och att fotografera var det viktigaste, inte resultatet. Dagens påkostade fotomagasin å sin sida fokuserar nästan helt på fotografi av människan och av människan skapad miljö och ser sig själva som så kulturellt högtstående att de tar nogsamt avstånd från allt vad jakt heter. T.o.m. de flesta hundbilder i dessa tidningar är tagna i studio! Folk som slaktar varandra i krig och uppror, i helt meningslöst gatuvåld eller slår varandra sönder och samma i boxningsringen går det däremot bra att beskriva med kameran i högsta hugg! Det som kan utnyttjas från dessa tidningar är utmärkta tester av kamerautrustning och teknisk rådgivning kring den, så man skall absolut inte avstå från att läsa dem, även om de egentligen är jägarens värsta fiende. Inom all inlärning är en viss provokation av nöden för att man skall lyfta sig i kragen, rätta till slipsen, harkla sig, torka bort det där fåniga leendet från ansiktet, bita ihop tänderna och börja arbeta på allvar. Jag lärde mig inget om hundar innan jag blev starkt provocerad av tuffa instruktörer. Jag lärde mig inget verkligen värdefullt om hagelskytte innan jag bara för några år sedan hamnade i klorna på en mycket bestämd och påstridig skytteinstruktör. Jag lärde mig inget om brandskydd och brandbekämpning på fartyg innan jag fått genomgå en träning som fick mig att svettas lika mycket av rädsla som av hettan. Jag lärde mig heller inget om fotografering innan jag stångat pannan blodig mot muren och till slut insåg att lättja inte ingår i det begreppet. För länge sedan lärde jag mig att det inte finns genvägar till lydiga hundar, och idag konstaterar jag bara att det samma gäller bra bilder. Det är således av rent pedagogiska skäl - och inte p.g.a. respektlöshet för läsaren - som jag inte kommer att be om ursäkt för något jag skriver här. Så om du tror att krångliga saker som ljus, färger, sensorer, bländare och annat tekniskt tjafs - eller t.o.m. kärlek till och lydnadsträning av hunden - inte har något med DITT jakthundsfotograferande att göra - ja då kan du sluta läsa här! Ljuset! Det som vi kallar ljus brukar beskrivas på flera olika sätt. Det ena sättet består i att beskriva ljuset som fotoner, partiklar utan massa, men med en elektrisk laddning. Att förstå ljuset utifrån den definitionen blir övermäktigt för alla som inte förstår kvantfysik. Eftersom det bara är en handfull personer i hela världen som förstår fotonen till fullo så kan vi "nästan" glömma den definitionen, och kommer förmodligen bara att beröra den lite ytligt längre fram.  En mycket mera lättbegriplig och för fotografen användbar definition är att säga att ljus är elektromagnetisk strålning. Denna strålning har ett enormt spektrum av frekvenser, och inom detta spektrum ryms allt från infrarött ljus i den nedre delen av skalan, som vi känner bättre som värmestrålning, till röntgenstrålning i andra ändan av skalan, som de flesta av oss kanske har upplevt vid ett eller annat sjukhusbesök. I ett litet smalt bälte i detta spektrum hittar vi det för oss synliga ljuset, och frekvensmässigt precis ovanför det finns det för oss osynliga ultravioletta ljuset - men som en del fåglar och insekter använder sig av och som under vissa ljusförhållanden kan påverka våra fotografier. Våglängden på den elektromagnetiska strålningen bestämmer färgen på det för oss synliga ljuset. Rött ljus har längst våglängd, violett kortast.  Majoriteten av det ljus som vi använder dagligen utstrålas av kroppar som är varma. LED och lysrörsljus produceras utifrån andra principer än värme, av i sammanhanget kalla kroppar, och vi lämnar dem därhän då de vanligtvis enbart ställer till med besvär med färgerna i våra foton. Ingen människa med vettet i behåll använder sådant ljus för annat än rent dokumentär fotografering. Vissa varma ljuskällor som halogen och tungstenslampor ger också knepiga färger. Vår vanligaste och trevligaste varma kropp - ljuskälla - är solen. Nästan lika trevlig är lägerleden, om än inte så vanlig. Båda utstrålar ljus men i motsatta ändar av spektret för synlig ljus. Lägerelden har ofta en låg temperatur och utstrålar långvågigt ljus i det infraröda, röda och gula spektret. Solen är så het att den utstrålar ljus över hela spektret, både mycket längre och kortare vågländer än vad vi kan se. Vi ser solljuset som vitt, men vitt består av en mix av alla för oss synliga färger. En kropp som vi ser som vit reflekterar alla våglängder av soljuset. Kamerablixten imiterar solljuset i allt väsentligt så den skapar inte problem med förvrängda färger. Här har vi också bakgrunden till begreppen "färgtemperatur" och "vitbalans" som vi hittar både i kamerans och i fotoredigeringsprogrammets meny. Standardfärgtemperaturen är 5500 grader Kelvin vilket i stort sett sammanfaller med solytans temperatur eller solljusets färgtemperatur mitt på dagen. Solen utstrålar ljus med våglängder som kan "måla" alla färger vi kan se. Den mycket kallare lägerelden eller stearinljuset kan inte det. Det här är ingen nackdel på något vis. Vi vänder bara på hela steken och utnyttjar de olika typerna av ljuskällor vi har till att producera olika typer av foton.  Hur är det nu, begriper du egentligen inte ett skvatt av det ovanstående? Är du inte heller villig att fördjupa dig i ämnet ljus? I så fall behöver du ändå inte falla i djup förtvivlan och kasta kameran i sjön. Det är nämligen på det underbara viset att det under nästan hela digitalkamerans korta historia har funnits datanördar på kamerafabrikerna vars enda uppgift har varit att förutspå allt som folk inte begriper eller vill lära sig. Dessa nördar har sedan programmerat kamerorna att tänka själv, så att du slipper göra det, och att analysera ljuset och korrigera det så att du aldrig blir varse om att det egentligen har varit knepigt ljus vid fotograferingstillfället! Innan digitalkameran kom var det filmtillverkarna som byggde in olika egenskaper i filmerna så att du slapp hålla på med ett sortiment av olika filter framför objektivet. Se bara till att kameran är inställd på "Auto Vitbalans". Du hittar det någonstans i menyn. Saken är dock den att om du inte lär dig lite om ljuset så kommer du för alltid att ta bilder som ljusmässigt komponerats av en japansk/koreansk/kinesisk datanörd. I ärlighetens namn skriver du då i rutan "copyright/fotograf" i din kameras meny för metadata: "Ditt namn + Huang Che Ling" Färgerna Det finns inga färger! Olika material reflekterar vissa våglängder av ljuset till ditt öga medan de absorberar andra. I ditt öga förvandlas det inkommande ljuset till en passande bio-elektrisk signal som skickas till din hjärna. Det är först där som färgen uppkommer! Å andra sidan kan den där visas i ett oändligt antal variationer och nyanser och i olika styrka. All denna biologiska aktivitet i vår hjärna, samt slutresultatet av den, är, åtminstone för mig, fullständigt obegriplig!  Jag har heller ingen aning om hur världen ser ut om man betraktar den utan det ljus som omvandlas till en bild i min hjärna? Jag menar? den måste ju ändå finnas där? Å andra sidan kanske denna typ av filosofi är lika relevant som frågan: Hur skulle våra stolar se ut om vi hade knäna på baksidan av benen? Vetskapen om att det sker på det beskrivna viset gör att jag inte per automatik kommer in till grannen och kritiserar färginställningarna i hans television eller datorskärm - att han t.ex. har för mycket tryck på det röda. Även om våra hjärnor individer emellan är förbluffande väl synkroniserade så är det ingen exakt vetenskap det handlar om. Därtill har vi olika grader av färgblindhet och andra synfel som ställer till det ibland. Det här skapar vissa problem framför allt inom professionell digital bildhantering, men även vi som kallar oss för "seriösa" amatörer bör ta detta på fullaste allvar. Kameror, dataskärmar, skrivare, tryckerier och hela faderullan utmed hela processlinjen måste kalibreras, så att en ryss som tar en bild på isen i Antarktis med en koreansk kamera kan sända den med en japansk satelittelefon via en fransk satellit och få den tryckt i amerikanska Times Magazine på en tryckmaskin från tyskland som använder engelsktillverkat bläck med bibehållen färgprofil. För att åstadkomma detta finns internationella standarder för färgprofiler för olika ändamål. För oss jakthunds-/natur fotografer gäller det att kolla i kamerans meny och se vad det är för färgprofil som den är ställd på. Om vi enbart publicerar våra bilder på internet/e-post skall den stå på sRGB, likaså i datorn och bildredigeringsprogrammet. För andra ändamål brukar Adobe RGB (98) vara ändamålsenligt, t.ex. om vi skall beställa papperskopior av våra bilder, men den profilen kan man omvandla till även i redigeringsprogrammet. Professionella tidnings- och boktryckerier föredrar vanligvis CMYK, men dit skickar vi ändå inte bilder utan att ha konsulterat dem först, så det är inget att fundera på just nu. Inställningarna på våra dataskärmar kan variera ruskigt mycket och är egentligen det dyraste problemet att åtgärda, då vi behöver automatiska program som utan vår medverkan ställer färgprofilen att motsvara internationell standard. Riktigt dyra skärmar fixar det här själv men hur gör vi andra som bara har begränsade inkomster? Jag har inget vettigt svar då de billiga program vi har provat inte är speciellt tillförlitliga. Tips: Åk runt till dina kompisar och titta på deras datorer på de bilder du skickat till dem, alternativt de du har på din egen hemsida. Det kan se bra ut - men det kan också se väldigt konstigt ut. Frågan är nu om din skärm - eller deras skärm - eller båda - är felkalibrerade? Så vad är då en färgprofil? Om jag tittar i Wikipedia om sRGB profilen så visar den ett diagram med texten: "CIE 1931 xy kromasitetsdiagram som visar gamulen..." Och med det är jag nöjd. Jag har alltså - i allt väsentligt - ingen aning! Jag vet bara att jag måste använda en viss profil för ett visst ändamål om jag vill visa min bild på bästa sätt. Det räcker! Den digitala bildsensorn Om nu detta hade skrivits för säg 20 år sedan hade nog många undrat om jag börjat med orden: "Innan du väljer småbildskamera skall du välja vilken filmtyp du kommer att använda!". Då skulle påståendet ha varit i högsta grad korkat eftersom alla småbildskameror för 36mm x 24 mm film (i modern bildsensorformat kallas den storleken för "fullsize" eller "FX") kan använda alla filmtyper i småbildsformat. Det nämnda småbildsformatet gav för övrigt oss en ganska slutgiltig kompromiss mellan dels bästa bildkvalitet och dels rent fysisk hanterbarhet och flexibilitet hos kamerorna. Större eller mindre filmformat började tumma på antigen bildkvaliteten eller hanterbarheten hos kameran (det gäller även idag då en större sensor än i FX format börjar ge lite otympliga kameror). Själva filmtypen, med olika egenskaper som snabb, långsam, varma eller kalla färger etc., för småbildskameran valdes sedan från gång till gång med hänsyn till motivet och den miljö den skulle fotograferas i. Enkelt, flexibelt och elegant!  Gårdagens fotografiska film har ersatts av en bildsensor djupt inne i kameran. Bildsensorerna kommer i en mängd olika storlekar, flera än 10 faktiskt. En sensor är täckt med ljuskänsliga celler i form av elektro-kemiskt hokus-pokus i flera lager, ett lager för varje av färgerna röd, grön, blå = RGB! När fotonen sedan kommer rusande och krockar med denna cell ger den ifrån sig sin energi som utlöser en reaktion från cellen som skickar en elektron, eller något annat elektriskt juks, in i kamerans bildbehandlare där alla dessa elektroner från alla celler sedan sätts ihop till en ramsa bestående av ettor och nollor, som sedan lagras på minneskortet och kan till slut med ett annat dataprogram omvandlas till en bild på en skärm eller i en skrivare. Antalet celler på sensorn, eller pixlar som de vanligen kallas, bestämmer sedan upplösningen av bilden, precis som storleken hos de antika romerska golvplattorna bestämde upplösningen på de mönster eller bilder man gärna gjorde på golv och väggar med hjälp av mosaiken. Ju mindre som mosaikbitarna var, desto flera rymdes det på en bestämd yta och desto finare blev mönstret eller bilden. Man kan alltså tro att ju flera pixlar, desto bättre bild! Faktiskt är det inte helt problemfritt att anta att det är på det viset, och ofta är det tvärtom. Våra pixlar har inte alls samma egenskaper som mosaikplattor. För att inte trassla in oss i teknikaliteter som inte ens jag begriper till fullo så kan vi för enkelhetens skull säga såhär: Ju större en pixel är, desto bättre bild får man med den. Den har nog stor yta för att träffas av många fotoner, alltså klarar den svagt ljus mycket bättre än en liten pixel. Den stora pixeln fortsätter att fotografera där den lilla pixeln sedan länge gett upp. Den kan göras "flexiblare" än en liten pixel, alltså ger den större färgrymd och dynamiskt ljusomfång än en liten. Det här betyder bland mycket annat att det i skuggor i bilden kommer det att finnas flera toner och att en hund som är i princip vit sedd med en liten pixel kan t.ex. ha mera eller mindre uttalad gulstick i pälsen sedd med en stor pixel. Orsaken är helt enkelt att den lilla pixeln inte hade kapacitet nog - orkade inte med - att fånga det svagt gula och återgav därför inte verkligheten naturligt. Det här är egentligen i princip allt vi behöver veta om pixlar. Ju större pixel, desto bättre, naturligare bild!   Men sen vill vi ju ha en bra upplösning på bilden också! Lägg märke till att jag skrev bra - inte stor - upplösning. Om du vill ha en upplösningsmässigt skarp 70 cm x 120 cm papperskopia på väggen av din älsklingshund så behöver du inte flera än 12 - 15 miljoner megapixlar (Mp) på din sensor. Det viktiga är att de är stora, så stora pixlar som möjligt, så stora som du har råd med. Har du råd med väldigt många väldigt stora pixlar så köp det, men det behövs faktiskt inte. Tvärtom, du kan inte utnyttja högupplösta sensorer utan att gå över till högupplösande (läs "dyr") optik och dessutom blir bildfilerna så stora att du kanske även måste köpa en ny dator för att få ett arbetsflöde i vettigt tempo! Summa summarum = köp få men stora pixlar! Det är nämligen så att den sensor du har valt måste du leva med så länge du har kameran. I motsats till analog film kan den inte bytas hur som helst och när som helst. Den kan, om den går sönder, bytas mot en ny likadan och det är allt! 25 Mp på en pytteliten sensor som ger halvtaskiga bilder kan aldrig bytas mot en fullformats FX sensor med 15 miljoner jättepixlar utspridda över en - i jämförelse - fotbollsplan. Det är ganska lätt att förstå att en fotbollsplan kan fånga mycket mera ljus- och färginformation än ett tefat. När vi blickar tillbaka på den gamla analoga filmen så var dess kanske viktigaste egenskap ljuskänsligheten. Ljuskänsligheten definierades med ett DIN eller ISO tal. Det här ISO talet måste föras in i kameran på något sätt, manuellt eller automatiskt, för att kameran skulle kunna exponera rätt. Så är det med den digitala kameran också - vi väljer vilken ljuskänslighet i form av ett ISO tal vi vill använda eller så ställer vi kameran på Auto-ISO och den väljer själv. Ju högre ISO tal på filmen, desto större ljuskänslighet och desto snabbare slutartider kunde man använda. Baksidan av detta var att med ökad ljuskänslighet började bilderna bli mer och mer korniga eftersom en snabb film hade ett grovkornigare ljuskänsligt material. ISO 400 gav fortfarande relativt finkorniga foton, men uppåt från det blev det värre och värre. Själv gick jag aldrig över ISO 800. Neråt fanns inom konsumentfilmerna den legendariska Kodachrome med ISO 50, en mycket finkorning diafilm som gav superba bilder i bra ljus. Tyvärr är den utgången sedan flera år tillbaka på grund av att framkallningen var mycket omständlig och resurskrävande, och när kvantiteterna minskade genom digitalkamerornas intåg blev den olönsam. Vi ser här att det finns ett visst motsatsförhållande mellan den analoga filmen och den digitala bildsensorn men det finns också likheter. Där många små "pixlar" eller "korn" per ytenhet hos den analoga filmen gav de mest briljanta bilder, visserligen på bekostnad av stora krav på ljuset och därmed långa slutartider, så ger inte hög pixeltäthet per automatik alltid samma resultat med den digitala sensorn. Men så andra vägen - en snabb film med högt ISO tal ger korniga bilder och det gör en bildsensor också om man ställer den på hög ljuskänslighet, d.v.s. ett högt ISO tal. Bildsensorn har dock den fördelen att den är mycket flexiblare, och man kan köpa sig till ännu flexiblare, för att inte säga extremt flexibla sensorer = dyrare kameror. Sist men inte minst: Fråga dig gärna varför en kamera som Canon EOS 1DC som kostar 95000 kronor (enbart för kamerahuset) nöjer sig med 18,1 megapixlar som är fördelade över en "fullsize" FX sensor på 36mm x 24mm? Det finns en orsak till varför ett proffs betalar så mycket pengar för så "få" pixlar och den orsaken är: Oöverträffad kombination av prestanda och bildkvalitet!   Sidan 1 2 3 4 5 © Text: Torsti Mäkinen. Photo: Torsti Mäkinen & Maud Matsson. www.rospigan.se |