| Börja plåta! Nu, äntligen, bör du vara klar att börja öva på allvar. Kameran förmodas vara försedd med en tele-zoom, som tidigare beskrivits. Du skall ta din hund/hundar med dig redan på första rundan av övningsfotograferingen.  De skall bli vana med kameran tills de är helt likgiltiga för den. Hundar kan, även om det är ovanligt, reagera på "det onda ögat" som de kanske uppfattar att objektivet kan vara, så låt dem nosa på kameran så att de upptäcker att det bara är ytterligare en av de många underliga prylar som matte eller husse brukar bära på. Hemma kan kameran, om hunden verkligen är allvarligt misstänksam mot den vid fotografering, nu och då ligga på golvet en tid så att hunden ser den och kan "hälsa" på den och konstatera att det faktiskt är en harmlös döding som ligger där. Om de är riktigt veka (har låg social status) så kanske de aldrig slappnar av ordentlig när objektivet på nära håll pekar dem rakt i ögonen, det bör man vara medveten om. Den absoluta majoriteten av jakthundar klarar dock kameran galant direkt, eller efter några trygga, lugna övningar. Du skall också ha på dig oömma kläder, då en bra fotograf inte tvekar att utnyttja alla möjligheter till en bra bild, vilket kan inkludera att ligga i en vattenpöl med överkroppen och fötterna i en lergrop. Blir du det minsta bekväm så får du förmodligen heller aldrig den där prisvinnande pangbilden. Att tro något annat är ren självbedrägeri. Instruktionsboken skall också ligga i en ficka. Om din hund inte är riktigt svart eller riktig vit så ta med ett A-4 ark där du har lämnat den ena halvan vit och har svärtat den andra halvan med tuschpenna samt ett... eller två häftstift om det är en blåsig dag. Nu hoppas jag att du har tagit dig till ett ostört ställe i naturen eller ut på tomten om den har lite mera yta. Stäng av mobilen, parkera hundarna, sätt upp det svart-vita pappersarket någonstans så att solen skiner på den, eller vid molnigt väder där solen skulle ha skinit om den hade varit framme. Sätt dig ner ca 4 - 5 meter framför den. Kontrollera igen att knappar på objektivet och kameran står på AF = autofokus. På kameran kanske du kan välja mellan AF-S och AF-C. Välj AF-C, det betyder att kameran kontinuerligt fokuserar så länge avtryckaren hålls halvvägs eller helt nere. Sedan väljer du fokusmätningsmetod med någon knapp eller spak bak på kameran. Välj punktmätning = spotmätning som det vanligen kallas. Kameran kommer då att fokusera på det föremål som du riktar en liten punkt mot, den som du ser mitt i sökaren. Den här punkten kan du flytta på hit och dit med ratten bakom kameran som höger tumme ganska naturligt faller på när du håller kameran framför ögat. Den kan förmodligen låsas mitt i sökaren med en spak eller knapp bakpå kameran. Lås den i mittläget. Det finns förmodligen en fokuseringsmetod som heter "medföljande AF" som likt robotsiktet i ett jaktplan "låser" på fienden. Den fungerar inte på jakthundar i terräng annat än sporadiskt så glöm den. Däremot kan du gå på en fotbollsmatch och plåta spelare med den om du vill testa, men glöm inte instruktionsboken! Du kan också välja hur kameran mäter ljuset för att exponeringen skall bli korrekt. Den kan mäta över hela bilden, s.k. matrixmätning, den kan mäta på ett område runt mitten av bilden, s.k. centrumvägd mätning och den kan mäta på en liten punkt mitt i bilden, s.k. punktmätning eller spotmätning. Ställ den på spotmätning. Om du följt de tidigare instruktionerna bör kameran nu äntligen vara inställd så att du alltid får en bra bild på en hund om du riktar fokuspunkten mot hunden. Du kommer inte att få någon bra bokhé (bakgrunds-oskärpa), något som verkligen lyfter bilden och suddar ut oväsentliga saker i bakgrunden, men din bild kommer troligen att vara ganska rätt exponerad och välfokuserad, d.v.s. skarp. Ta gärna en bild på din hund nu, där den lydigt ligger i gräset och undrar vad du sysslar med. Har du en svart-vit hund så rikta fokuspunkten mot en svart fläck på huvudet, kroppen eller örat om hunden ligger med sidan till. Varför det? För att förstå det måste du fortsätta dina övningar en stund. I stället för hunden riktar du nu kameran mot det svart-vita pappersarket du satte upp. Tryck ner avtryckaren halvvägs, då kommer kameran att börja fokusera och mäta ljuset i enlighet med de metoder du just har gett den order om att använda. Eftersom kameran trots det står i auto-läge efter att du tryckt på panikknapparna (brukar indikeras med ett P= program i övre displayen) bestämmer den själv både slutare, bländare och ISO talet. Den väljer själv vilka kombinationer som den tycker att kan vara "optimala" för stunden och har en förmåga att analysera om du håller på med en närbild eller landskapsvy. Titta nu med slutarknappen halvvägs nere vad som händer i själva sösökaren. Där finns en massa värdefull information som kommer att vara din lärare och coach resten av ditt liv med kameran. Det viktigaste är informationen om slutartiden och bländaren och även ISO talet. Men det finns också en del varningar för över eller underexponering, fokusering och kanske något ytterligare värdefullt, beroende på kameramodell. Du kommer inte att behöva bry dig om allt just för denna övning. Identifiera slutartid, den visas som t.ex. 640 vilket betyder 1/640 dels sekund, eller 1000 = 1/1000 eller 60 = 1/60 o.s.v. Bländaren visas som F4,5, F7, F2,8, F11 o.s.v. ISO visas i klartext t.ex. ISO 400. För nu med avtryckaren halvvägs nedtryckt fokuspunkten omväxlande mellan det svarta och vita fältet på pappret. Observera vad som händer med värdena för slutartid och bländare och kanske även ISO. Det blir rätt brutala kast! Med tanke på att exponering är en ganska precis vetenskap så förstår vi att kameran inte har någon lätt uppgift med kontrastrika motiv! Tänk dig sedan att du istället flyttar kameran mellan en helt svart och en helt vit hund. Tänk dig också att du har samma bakgrund hela tiden. Tror du att kameran kommer att exponera bakgrunden lika båda gångerna om den enbart beräknar exponeringen på det ljus som reflekteras från den svarta respektive vita hunden? Nej, du har genom att du är hundfotograf bestämt att du vill att hunden skall bli korrekt exponerad genom att ställa kameran på spotmätning. Bakgrunden får bli vad den blir.  Om du tänker tvärtom, att du låter kameran mäta ljuset över hela bildytan, utan att hunden praktiskt taget helt dominerar den, så kommer den svarta hunden att bli underexponerad (otroligt vanligt) och den vita hunden kommer att bli överexponerad, det vill säga det vita på hunden blir "utbränt", som det kallas, men bakgrunden som upptar en stor del av bilden, vilket kameran tar hänsyn till, blir rätt exponerad. Det är nu de stora, flexibla, dynamiska pixlarna betalar sig och de små visar sina svagheter. Det här beror på att bakgrunden nästan alltid är mörkare än den ljusa hunden (snö undantaget) eller ljusare än den svarta hunden. Mardrömmen för kameran är en svart hund på snö! Om du har en hund som är svartvit och du vill ta en närbild på den, framför allt i starkt solsken, så måste du fokusera och låta kameran mäta på en svart fläck om det finns mycket vitt i det område av hunden du vill få bra på bilden. Annars kommer det svarta kanske att bli helt svart, fast du kan se nyanser med blotta ögat. I gengäld kan det vita nu bli utbränt! Lägg/sätt hunden i skuggan istället eller köp en Gråhund som i sin färg motsvarar i allt väsentligt ett kalibreringsverktyg för "gråskala". "Gråskala" är något som du kan studera separat t.ex. på nätet. Det är bra att veta lite om hur energisvagt även dagsljus egentligen är, för att inte tala om nattljus. Om du fotograferar månen på natten så är det inte otänkbart med slutartiden 1,3 sekunder, d.v.s. slutaren släpper in ljus till bildsensorn under så lång tid. Med ljuset hastighet, ca 300 000 km i sekunden, så kommer en ljuspelare som är lika lång som avståndet till månen, d.v.s. långt över 300 000 km ljus kommer att rusa in och agitera bildsensorns pixlar! Även mitt på dagen betyder det här att när du fotograferar med en slutartid på 1/1000 sekund så åker det in 300 km ljus i din kameras objektiv! Om vi omvandlar det här till "ljusvolym" så handlar det nästan om kubikkilometer av ljus... Nåväl, jag har inte räknat på det, men du förstår skalan, eller hur? Nu skall vi titta lite på hur bländaren arbetar och vad den har för funktion. Bländaren fungerar som en till diametern reglerbart runt fönster som släpper mera eller mindre ljus i kameran genom att strypa in flödet som en ventil stryper vattenflödet. Bländaren bestämmer om ljusflödet (uttryckt i t.ex. kubikmeter per millisekund) skall vara stort eller litet och slutaren bestämmer hur länge det här flödet skall vara. Iris i vårt öga fungerar precis likadant. Orsaken till att vi behöver en sådan flödesregulator är att ljusstyrkan varierar oerhört mycket mera rent matematiskt, än vad vårt extremt flexibla öga vill förmedla till vårt förnuft. Om ljuset varierar under dagen bekymrar det oss inte speciellt mycket, vi ser ungefär lika bra ändå. Men rent matematiskt varierar dess styrka logaritmiskt, det vill säga när solen skiner har vi, rent bildligt talat förståss, 1000 000 enheter ljus men när den går i moln har vi kanske bara 10 000 enheter kvar - medan vårt öga säger att ljusstyrkan har gått ner från t.ex. 9,5 till 6,5. Att bara ha en slutare som reglerar ljusinflödet skulle betyda att den ibland måste arbeta med bara en 1/100 000 sekund och det kan slutare göra - men då handlar det om svindyra höghastighetsgrejer som vi vanliga dödliga inte har råd med... eller ens orkar bära på! Siffrorna stämmer garanterat inte, men ger en bildlig fingervisning om skillnaderna mellan verklig ljusenergi och hur vi uppfattar den. Intressant nog kan vi här direkt jämföra med vår hörsel. Våra sinnen slätar med andra ord ut verkligheten i en viss grad! En annan fördel med bländaren är att genom att reglera dess storlek så kan vi reglera skärpedjupet och det är en alldeles väsentlig del av bildkompositionen! Skärpedjupet är den skarpa delen i bilden från där den börjar närmast kameran tills där den slutar vid bortre delen av det skarpa området.  Först det konstiga med bländaren, hur vi beskriver hur stor eller liten den är. Bländaren reglerar hålet, fönstret som ljuset släpps in genom. Hålets diameter i förhållande till avståndet till bildsensorn bestämmer bländartalet. Om bländaren är ställd på håldiametern 7 mm och dess avstånd till sensorn är 50 mm så blir bländartalet F=7,1. Om hålet är 30mm blir bländartalet F=1,666 med samma avstånd till sensorn. Ju mindre hål vi har, desto större bländar-tal och tvärtom. Men vi kan t.ex. uttrycka den aktuella bländaren genom att säga att vi har en stor bländare, det vill säga att själva fysiska hålet är stort... fast bländartalet för den är litet t.ex. F1,8. Det sistnämnda uttrycket beskriver hålets fysiska storlek medan det först beskrivna beskriver förhållandet mellan bländarhålets diameter och dess avstånd till sensorn. Alltså kan två olika sinnade hobbyfotografer lätt prata förbi varandra varför man, om tveksamhet råder, bör klargöra detta för att samtalet skall ge någon som helst behållning för båda parter. Hur bländaren rent optiskt/tekniskt kan reglera skärpedjupet i bilden har jag någon gång försökt reda ut för mig själv, men inte lyckats riktig bra, så eftersom jag själv inte begriper det till fullo så lär jag heller inte kunna beskriva det. Förmodligen är det något enkelt och svaret hittas säkert i t.ex. Wikipedia på nätet.    Däremot är verkningen av bländaren lika enkel som viktig att komma ihåg: En fysiskt stor bländare (litet bländartal t.ex. F2,8) ger ett väldigt litet skärpedjup, som t.ex. svårligen täcker djupet på hundens hela huvud på kort avstånd - och vice versa! En liten fysisk bländare (t.ex. F22) ger ett enormt skärpedjup, nästan härifrån till evigheten. Vi skall också komma ihåg att om allt annat är lika så ökar skärpedjupet proportionellt med avståndet. Det här kan och skall vi utnyttja hela tiden i vårt fotograferande och inte låta kameran ta hand om det annat än i nödfall! Bländaren har alltså två väsenskillda funktioner för oss. Den reglerar ljusinflödet och bestämmer därmed exponeringen, och den fixar spännande bilder om vi kan lära oss att ananvända den för att reglera skärpedjupet. Ibland, beroende på ljusförhållandena, får vi dock lära oss att kompromissa. Nu skall vi se hur autofokusen fungerar. Du har ju kameran inställd på AF-C vilket betyder att den fokuserar kontinuerligt = ställer om fokusen så fort avståndet till motivet ändras. Lyft kameran till ögat, tryck ner kamerans avtryckare halvvägs (jag märker att jag använder ordet "avtryckare" hela tiden, beror väl på mitt vapenintresse, men egentligen heter knappen något i stil med "slutarens utlösare" på fackspråk) och för kameran långsamt över terrängen och ha din koncentration på fokuspunkten i sökaren. Om du har ett billigt objektiv kommer den nu att hackande börja surra hörbart, medan ett dyrt objektiv knappast kan höras alls av en ordentligt hörselskadad sportskytt. Åter något att tänka på för älgjägaren, förmodar jag. För fågelhundsägaren betyder det här att hunden kan följas i söket i skarp fokus genom kamerans objektiv utan att bilder tas. När du tycker att hunden är nära nog, eller att något spännande händer, trycker du bara ner avtryckaren helt och kameran börjar rassla iväg bilder, d.v.s. du gör en serietagning. Om du däremot har autofokusen inställd på AF-S så fokuserar den bara en gång när du trycker ner avtryckaren halvvägs och blir där ända tills du lyfter fingret och sedan trycker ner avtryckaren halvvägs igen. I det läget kommer kameran visserligen att fokusera om för varje bild om du trycker ner avtryckaren helt, men du kan inte följa med den springande hunden i fokus utan att ta bilder. AF-S läget är bra när man "komponerar" en bild för något ändamål men det bör stå förklarat i instruktionsboken så läs där.
Innan vi går vidare så måste jag åter påminna dig om att du måste vara aktiv hela tiden. Jag har gång efter annan sett hur folk t.o.m. tvekar med att ta en bild så länge att situationen till slut är över! Det här händer även när man försöker ta porträtt och ett hundhuvud är sällan stilla en längre stund. Det här kan botas genom att du nu och då helt hänsynslöst trycker ner avtryckaren i serietagningsläget och låter kameran gå ända tills den storknar, därför att den inte hinner ladda ner alla bilderna på kortet efter att internminnet blivit översvämmat, allternativt att minneskortet är fullt! Du kommer att upptäcka att inget farligt händer! Du skall aldrig vara rädd för att ta en bild, utan istället vara beredd på att i början ta alltför många bilder som sedan tar en lång tid att granska i datorn. Men det är ju det här granskandet som du lär dig av! Utan kritisk granskning av bilderna, bra eller dåliga, kommer du aldrig att bli en bra fotograf! Med tiden lär du dig att omedvetet välja bort fotosituationer som ändå inte skulle ge bra bilder och dina krav på en bra bild kommer ständigt att öka.  Du skall också vara väldigt aktiv när du söker kameravinklar och röra dig så mycket som situationen och det eventuella viltet tillåter. Många gånger har jag t.ex. stått och balanserat precis vid kanten av ett vattenfyllt dike med ena foten på en lerig grästuva och andra på randen till vattnet och känt hur jag sakta glider ner mot fördärvet, eller lagt mig ner i blötsnö eller lera. Men det får man ta, hur du än bär dig åt kan det aldrig bli värre än för de motorcykelentusiaster som varje år kör Novemberkåsan! Kan de så kan vi! OK! Du har satt din lydiga hund... eller någon annans... som sitter på kommando ca 50 meter bort och väntar på nästa kommando. För att inte göra allt komplicerat så har du genom att vrida på zoomringen satt objektivet på kortaste brännvidd, säg 70mm om det t.ex. är ett 70 - 300mm objektiv. Lyft kameran till ögat, rikta den mot hunden och tryck ner avtryckaren halvvägs så att autofokus aktiveras. Nu får vi hoppas att du har tränat hunden så mycket att den reagerar på enbart verbalt inkallningskommando. Annars kan det bli lite bråttom när du först måste ta ner kameran för att med kroppspråk få igång hunden. Kanske du skulle ha lånat grannen med sin lydiga hund ändå? Hur som helst, när hunden kommit igång trycker du ner avtryckaren helt och håller den nedtryckt - hårt! Du skall nu enbart koncentrera dig på att hålla fokuspunkten på hundens bröst eller ansikte hela vägen tills hunden är framme vid dig eller ägaren! Du kan nu granska bilderna i displayen, var det någon som blev skarp? Det här är inte så lätt som det låter och åter kan man göra en koppling till hagelskytte - är man van att svinga fast och förbi en lerduva så har man god hjälp av det även när man fotograferar rörliga motiv. Nästa övning skiljer sig endast genom att du nu går ner på huk, t.ex. med ena knäet i backen, eller t.o.m. sätter sig på rumpan innan du riktar kameran mot hunden. Gör om hela proceduren och granska bilderna igen. Visst blir det mera spännande bilder när du är på samma nivå med hunden, eller hur? Om vi tycker lika på den här punkten så kan vi vara överens om att grundregeln är att hunden ALLTID fotograferas på hundens egen nivå! I nästa övning låter vi hunden springa lös på lite avstånd, gärna så att den springer från sida till sida framför oss och erbjuder sidoskott. Samma regler som ovan gäller här, koncentrera dig på att försöka hålla kamerans fokuspunkt på hunden samtidigt som du tar serier med bilder. Det viktiga i början är att lära sig att lugnt "svinga" med kameran som med bössan. Som kameran nu är inställd kan du ha den tills det här med svingen börjar kännas naturligt. Stänger du av kameran kommer den ihåg inställningarna nästa gång du sätter på den, så det är bara att fortsätta. Med den sammanlagda betydande mängden av knappar på kameran och objektivet är sannolikheten dock stor att du nu och då ändrar något oavsiktligt och sedan skyller på att kameran har gjort det för att jäklas med dig. Eller att du gör en ändring i experimentsyfte och sedan glömmer bort vad du har gjort. Sånt får man stå ut med! Lägg i samband med att du slår på strömmen till din systemkamera märke till hur snabbt den är klar för fotografering. Det handlar om några tiondels sekunder, mycket snabbare än de allra flesta kompakter. Det här betyder att du kan träna på att i samma rörelse som lyfter din avstängda kamera också sätta på den. När den är uppe vid ögat är den startklar med de inställningar som den hade när du stängde av den. Du behöver alltså inte ha den att dra ström bara för att den skall vara redo att användas när som helst.
Du har nu talat om för kameran att du kommer att välja både ISO och bländare och den får klara sig att exponera endast med hjälp av slutartiden. Det här kallas att du gör ett "bländarförval". Titta igen i instruktionsboken hur man ändrar bländaren. Lär dig att göra det snabbt! Ställ bländaren på största bländarhål, alltså det minsta bländartal som objektivet tillåter. Det kan vara F5,6, F4,5 eller om det är ett riktigt ljusstarkt zoomobjektiv - F2,8. Nu tar du fram den svartvita papperslappen igen och sätter upp den så att den belyses av solen. Rikta kameran mot den och kolla genom att trycka ner avtryckaren halvvägs vilken slutarhastighet kameran väljer. Det mest troliga är att din kameras kortaste slutartid är 1/4000 sekund, eller 1/8000 sekund på en dyr kamera. Om du ligger väldigt nära detta utan att kameran larmar för överexponering är det ganska bra eftersom slutartiden högst sannolikt kommer att bli långsammare, mycket långsammare när du fotograferar i terräng. Skulle kameran larma för överexponering på den vita, solbelysta pappersbiten så ställer du ner ISO till 600 - 400 - 200, vad som behövs för att du skall komma ner precis under kamerans kortaste möjliga slutartid - det vill säga tills den slutar varna. Du blir snabbt van att nästan omedvetet välja ett lämpligt ISO-tal så se papperslappen bara som ett temporärt läromedel. När du nu igen börjar fotografera en springande hund på fält i solsken så kommer exponeringarna att variera mellan kanske 1/600 sekund och säg 1/2000 sekund. Med 300mm som max brännvidd på ditt objektiv ger det här med marginal rent teoretiskt knivskarpa bilder av din springande hund om du håller fokuspunkten på hunden och svingar med hunden. Som tumregel ger den använda brännvidden x 1,5 den kortaste användbara slutartiden för att slippa oskärpa skapad av handvibrationer, t.ex. 200mm x 1,5 = 1/300 sekund. För att slippa rörelseoskärpa i den springande hunden måste man ha ännu snabbare slutartid men den är beroende av avståndet till hunden. Kommer hunden svischande förbi benen på dig och du mot förmodan råkar ha den i fokus så behövs en slutartid på kanske 1/5000 sekund, medan med hunden på säg 80 meter ger en 1/500 sekund en hygglig skärpa. Rörelseoskärpa både på hund och bakgrund kan också ge en häftig bild som fint illustrerar farten. Det är lätt att åstadkomma genom att öka på bländartalet stegvis, då kommer slutartiden att bli längre och längre. Svinga jämt med den springande hunden och någonstans på stegen finns en bild med både rörelseoskärpa och bakgrundoskärpa på en lämplig nivå.
Om du inte har solsken utan det är mörkt och murrigt måste du höja ISO tills du kommer till åtminstone 1/1000 eller mer sekund i slutartid mot vit bakgrund. Kontrasterna i sådant ljus blir inte så stora och att höja ISO så högt som det går ger bara korniga bilder och även färgerna börjar dala. En riktigt bra FX kamera klarar kanske ISO 5000, en DX kanske ISO 2000 innan kornen blir märkbara. Idealet är att alltid kunna fotografera med minsta ISO, kanske 200, men det är en utopi vid actionfoto. Däremot när du tar porträtt så har du mycket större valfrihet för då förmodas hunden hålla sig någotsånär i skinnet och du kan använda slutartider ner mot 1/100 sekund - t.o.m. under det, speciellt om objektivet har vibrationsreducering (VR). De ovan beskrivna "fältövningarna" är de viktigaste övningarna då de gör dig van att hantera kameran även i stressiga situationer, och att instinktivt manövrera de viktigaste knapparna på kameran. Om du bemästrar kameran under stress lär du göra det även under lugnare former också. Träna detta ofta och läs i instruktionsboken nu och då även om behov av akut problemlösning inte föreligger. Utnyttja internet för ytterligare information och läs fototidningar. Jag är inte själv med i något diskutionsforum för fotografer men det finns med säkerhet snubbar där som duktigare än jag i actionfoto. Tänk bara på att de som fotograferar sporter, extremsporter och t.ex. bilrally oftast vet exakt utmed vilken linje motivet kommer att röra sig och när den kommer. Det vet du aldrig med jakthunden och alla deras råd kanske inte passar för dig. Akta dig också för forum där mesta energin går åt till att strida om pixlar och andra tekniska detaljer in absurdum. Du har den kamera du har tills du byter till något annat. Vad du behöver veta just nu är hur du använder det du har - inte vad du skulle ha haft i stället! Om du tycker att allt detta är överkurs så bör du sätta det i ett tidsperspektiv. Du behöver inte lära dig allt på en dag men jag skriver det såhär för att ditt perspektiv skall bli kortare än vad mitt var! Till sist: Titta på alla dina bilder och försök att analysera dem. Vad blev bra och vad gick fel! Det är det enda som ger kunskap. Efter analysen: Kasta alla bilder utom de få som du tycker är riktigt bra. Annars tar det inte länge innan hårdisken på din dator är proppfull med skräp och bland allt detta skräp får du sedan mödosamt söka efter några riktigt bra bilder som du vill visa! Tänk också på att alla bilder innehåller metadata om bland annat används slutarhastighet, bländare och ISO. I bättre bildredigerare ser du det direkt. Annars kan du ladda ner ett gratis program från t.ex. http://opanda.com/en/iexif/   Kameran
Ett och annat om hundfotografi  Sidan 1 2 3 4 5 © Text: Torsti Mäkinen. Photo: Torsti Mäkinen & Maud Matsson. www.rospigan.se |
