Layout: Maud Matsson
”Pärmbilden” till den här rysarnovellen kom till genom att Rospiga – eller var det ”Varulven” - svängde på huvudet från ena sidan till den andra under en längre fotosession. Under en liten bråkdel av en sekund såg hennes blick knappt, men ändå fullt skönjbart hotfull ut. Vi fick under bråkdelen av en sekund en glimt in i det hårresande, skrämmande parallella universum som en liten del Brittiska stående fågelhundar stundvis befinner sig i och lever ett hemligt liv som få känner till. Denna skräckinjagande ögonblicksbild gick sedan att förstärka en aning i Photoshop och nu började det rulla en djävulsk text i skallen på mig, som till slut utlovade att en klassisk ”rysare” måste följa. Men - jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tidigare skrivit rysare och då blir det kanske inte så mycket av den varan nu heller. Men försöka duger ju… För min del, precis som för alla andra författare av skräcklitteratur, är det så lyckligt ställt i skrivande stund, att världen är så full av hemskheter som händer i verkliga livet att vi inte behöver anstränga vår hjärna speciellt mycket för att bidra med ytterligare skräck. Lite småskrämsel räcker bra som komplement till verkligheten. Det pratas om att mänskligheten som art snart går under p.g.a. klimatförändringarna. Kanske det, men rent intellektuellt har vi kollapsat för länge sedan! Rysarförfattare har ingen uppgift längre.
”Ulvådalen” heter det inte heller säger ni, utan Ullådalen! Jo men ”Varulven”, eller ”Piga” som hon kallas i familjärare och mindre rysliga sammanhang, har 100 % norskt blod i sig och Ulvådalen ligger i Norge. Enbart ordet ”Ulv” brukar framkalla en djup skräck hos varje hundägare som jagar eller annars rör sig i vargmarker, medan ordet ”Ull” är som bekant förknippad med värme och trygghet. Och är man rädd för ulven, ja då känner man nog en okontrollerbar skräck för självaste Varulven och därmed har det ordet vigt en plats åt sig i novellens namn!
Hundar är rovdjur. Till och med de vänliga, vackra, ljuva och gulliga settrarna våra, är rovdjur. Åtminstone några av dem, fast kanske inte riktigt alla. Här och där hittar vi en setter som å ena sidan är mycket intresserad av att finna vilt och därför helt duglig för traditionell fågeljakt. När den här settern sedan får chansen till närkontakt med viltet, dött eller levande, så har den å andra sidan inget behov av att röra vid viltet, ruska ihjäl det och slita det i stycken och sluka bitarna innan ägaren hinner fram för att rädda några ätbara delar för egen del. Nej, skall man ens få den här settern att ta bytet från marken och apportera det så brukar den träningen ske med milt tvång. Fördelen med den här settertypen är att det sedan inte krävs någon som helst träning för att få hunden att respektera bytet så mycket att den inte tuggar på det. Tvärtom måste man övertyga hunden att faktiskt hålla i bytet såpass hårt att det inte tappas. Här finns det ingen risk för bloddrypande, kväljande scener med ett söndertuggat, trasigt byte vars heta blod ångar i höstkylan. Inte heller för scenen med kadavret manglat i hundens käftar, täckt av rinnande blod och tarminnehåll som blandas med saliv till en tjock, vämjelig kräm som dryper ut ur hundens mungipor. Skräckscener som denna utspelas oftast med olika tyska hundraser i huvudrollen, mera sällan med settrar. Gissningsvis har tyskarnas jaktdressyr också åsidosatts å det grövsta. Trots att dessa tyska hundar kan vara nog så effektiva i att gräva fram småvilt i marker som till synes är vilttomma, så brukar de inte kunna leverera bytet ända fram till jägaren i brukbart skick. Steget från en genomsnittlig tysk jakthund till en varulv är uppenbarligen inte speciellt långt, mera som ett litet skutt bara – som en knäppning med fingrarna! Man kan känna en spöklik rysning när man ser hur den tyska mördarhunden på bråkdelen av en sekund bestämmer sig för att göra slarvsylta av vilket som helst byte den har inom räckhåll för sina käftar. Våra underbara settrar, däremot, är i huvudsak uppdelade i två kategorier vad beträffar bytesintresset och begäret att slita det i stycken. Den ena kategorin är redan beskriven, denna setter har i princip ett svagt eller helt obefintligt dräparintresse för allt vilt men älskar själva söket och jakten av dem. ”Varför skall man döda något som är så roligt att jaga när det är levande och oskadat?” tycks de resonera. Här hittar vi definitivt inte den tidigare utannonserade skräckinjagande Varulven! Sen har vi den andra, mycket knepigare och ovanligare typen av settrar, som visst kan, och kommer att överraska när vi minst anar det. Det är nu flera år sedan som en så kallad reality show utspelade sig här utanför huset. Våra settrar hade parkerat en ekorre i björken som står i ett hörn av hundgården. Kan man få en ekorre att sitta i ett ensamstående träd så kan man sedan, när hunden noterat ekorren (de brukar snabbt få vittring av den, precis som trädskällarna), parkera hunden där även för en längre stund, eftersom ekorren inte gärna gör flyktförsök där den behöver röra sig oskyddad över öppen mark. Jag lämnar med varm hand idén till t.ex. stormarknader. Det är nog mycket roligare för hundarna att stå med framtassarna mot en trädstam på hundparkeringen och skälla på ekorren i trädet, än att dväljas i en varm, oventilerad bil på obestämd tid.
Som en superhjälte från Hollywood kastade den sig plötsligt ut i tomma luften från 6 – 7 meters höjd och spärrade ut sina lemmar så att den liknade en liten flygande matta. Någonstans i bakgrunden kunde man höra en Persisk trollflöjt spela, fast det var nog bara koltrasten som varnade. Våra settrar reagerade blixtsnabbt där de stod med framtassarna mot trädstammen och tittade längtansfullt uppåt mot den röda, lockande krabaten. Innan superekorren hade fallit halvvägs ned mot marken hade settrarna svängt om och börjat ladda mot den beräknade landningsplatsen. När ekorren tog mark en bra bit från trädet hade hundarna redan accelererat upp till nära sin toppfart och en halv sekund senare var ekorrens öde beseglat. Det hördes ett gällt skrik från ekorren, ett annat ännu lite pipigare och högre från den ena hunden då den förmodligen blev biten av offret i ett sista förtvivlat försvarsförsök. Ekorrens heroiska kamp var över bara ett ögonblick senare. Resten av kalabaliken hade nog mest att göra med att hundarna slogs om vilken av dem som skulle få tugga sönder den varma och ljuva, ännu skälvande ekorrkroppen. Scenen skulle ha kunnat utspela sig på den Afrikanska savannen eller Australiensiska outbacken med vildhundar, hyenor eller dingos i stället för settrar. Och offret skulle inte behöva vara en jordekorre eller en Impala antilop utan lika gärna t.ex. en utmattad och utmärglad, vilsegången och slutgiltigt försvarslös vit jägare. Det kunde också ha varit någon från den lokala ursprungs-befolkningen. Jag själv skulle kunna vara offret och jag vet med säkerhet att mina förfäder i något skede, kanske mycket långt tillbaka i Afrika, eller kanske för bara tvåhundra år sedan här hemmavid, hade snubblat in i någon vargflock och råkat ut för en våldsam död i hunddjurens käftar. En man i England blev precis nyligen dödad av sina två kamphundar på det viset, i sitt eget hem och inför vittnen som råkade vara hans egna döttrar. Det framstod för mig plötsligt väldigt tydligt att våra ljuvliga settrar faktiskt är rovdjur. Inte för att det var någon nyhet. Rent förnuftmässigt har jag vetat det sedan barndomen och aldrig förundrat mig över det. Men i mitt stilla sinne hade jag också sakta mak byggt upp avståndet mellan just de jättegulliga settrarna och de vilda rovdjuren, då settrarna inte tidigare visat någon betydande dräparlust. Våra hundar kunde inte vara ”sådana där”. Våra hundar var bättre, de måste vara bättre! En tid senare, kanske samma vinter eller möjligen ett år senare, var vi i skogen på våra jaktmarker med settrarna. Det fanns en del snö och hundarna var lösa, utom synhåll för oss när vi gick över en liten åkerlapp. Framför oss i en skogstapp hörde vi plötsligt ett herrans liv från hundarna. Vi skyndade oss in i snåren och där utspelade sig ett mycket obehagligt skådespel, en av naturens många tragedier. Våra gulliga settrar satt morrande fast med sina tänder i varsin ända av en svårt skabbangripen och utmärglad räv. Den ena hunden hade bitit sig fast i halsen på räven, den andra i ena bakbenet. Räven var för svag för att göra motstånd och kanske var den redan mest medvetslös. Några vapen hade vi inte så det enda sättet att snabbt avliva den stackars räven var att stå med hela vikten över hjärtat på den så att det stannade. Allt vad stock och sten heter och som skulle ha kunnat användas som slagverktyg var ju fastfruset under snön. Vidrigare uppgift har jag sällan haft och om någon läsare har god kontakt med Honom som säger sig ha skapat allt; be Honom att göra det här med rävskabben ogjort! Det var ett jäkla misstag från början till slut. Alla kan vi ju göra sådana så Han behöver inte skämmas över själva misstaget, bara över vad Han därigenom ställt till med! Den vilda och mycket beslutsamma skärpan som våra settrar visade mot rävstackaren var ytterligare en tydlig indikation över det korta steget de har från sin tillvaro som ett sedan länge domesticerad och socialiserat husdjur, till en fullblodsvilde som inte skulle behöva skämmas för sitt rovdjursbeteende ens i David Attenboroughs naturprogram. Som en ytterligare påminnelse om vad vi egentligen lever med dagligen i samma hus, vad vi har bredvid oss i TV-soffan, vad vi anförtror våra småbarn att leka med, vad grannens kattor och kaniner har att förhålla sig till, fick jag en sensommar när jag skjutit en råbock som gick undan efter skottet. Jag hade redan flera år tidigare försökt träna Lärka i blodspår, träningsspår, men hon visade absolut inget intresse för dem, de var ju rent lurendrejeri och hon gillar bara väldigt äkta vara i allt. Men jag hade sett att hon kunde spåra riktigt klövvilt när hon ville och eftersom alla våra tidigare settrar skött sig bra i eftersök, med eller utan träning, så lät jag Lärka slippa träningen. Nu, med den här bocken som var hennes första eftersök, gjorde hon ett perfekt spårarbete och utan att överhuvudtaget dra i linan! Framme vid bocken visade hon först ett ganska svalt och välkontrollerat intresse för det döda djuret, sådana hade hon ju sett många av som jag skjutit och kommit hem med. Men när Maud och jag började dra djuret mot en åker, där den skulle kunna hämtas med bil, började Lärka till vår förvåning attackera strupen på bocken. Och hon gjorde det med en mycket seriös beslutsamhet och en skrämmande råhet. Nu hade rovdjuret i henne åter väckts, något hade lyft på locket och släppt ut det vilda i henne! Åter igen verkar det bara vara ett tunt skal som skiljer vildhunden från den domesticerade soffpotatisen. Så svagt det skalet är! Vet vi vilka impulser det är som får skalet att brytas? Kan vi förutspå när det är som skörast och sårbarast? Vet vi med säkerhet att dessa impulser inte väcks till liv i vår setter en natt klockan 3 när vi sover som djupast? Tänk om det händer att vi en beckmörk midvinternatt vaknar med ett dödsskrik som snabbt tystas när vår setters käftar sluter sig om vår hals och luftstrupe!
Nej, naturligtvis skulle detta aldrig hända med just din underbara setter. Men ibland vaknar du ändå på natten och i mörkret hör du mjuka tassar som går över golvet i huset. Kanske tystnar ljudet i köket och du hör hur din setter dricker vatten ur sin skål. Kanske fortsätter den till TV-rummet och du hör hur din setter tyst hoppar upp i soffan och du hör hur det knarrar lite i lädret när den rullar ihop sig för att sova. Men är du säker på att den rullar ihop sig för att sova? Är du säker på att det är gulliga Rospiga och inte den blodtörstande Varulven från Ulvådalen som ligger där? Det kan vara Rospiga… men det kan också vara Varulven och den har kanske inte alls lagt sig för att sova utan för att avvakta. Men det kan du inte veta! Du stiger upp och går på toan. På vägen tillbaka tittar du mot TV-rummet och du ser i den svaga nattlampans blåa sken hur din setter ligger där med huvudet tungt vilande på de utsträckta framtassarna. Ögonen är halvöppna och stirrar till synes lugnt men tomt och intetsägande på dig. Där finns inget av den vänliga värmen som din setter vanligen brukar visa dig. Du ryser till, det känns kallt i rummet, men du skakar obehaget av dig och försöker låta förnuftet ta över dina tankar när du backar mot sängen. Men det lyckas inte helt. Settern din kanske bara ligger där och väntar på få höra att din andning blir tung, djup och lugn - att du med lätta snarkningar avslöjar att du nu har somnat! Sedan glider den tyst ned från soffan och börjar tassa mot ditt sovrum. Tass-tass, tass-tass, tass-tass! Klorna hörs knappt alls mot golvet när din setter försiktigt stegar fram mot din säng där du ligger och andas lugnt och tryggt. Tass-tass, tass-tass, tass-tass! När den närmar sig ditt sovrum smalnar ögonen gradvis och läppen lyfts lite så att hörntändernas spetsar blottas. Dess huvud är lågt men dess svans står högt, dess öron är bakåtdragna, raggen i nacken står upp och du skulle kunna se ett svagt, rött glöd i dess ögon om du vore vaken. Någonting okänt har knäckt barriären mot vildhunden i din setter, men du kommer aldrig att få chansen att lista ut vad det var…
Nu är den här rysaren slut. Den blev ju inte alls så himla ruskig, utan precis så snäll som jag befarade. En ganska menlös rysare faktiskt, som knappt får två Alfred Hitchcock hängsnaror på kvällstidningarnas kultursidor. Du kan nu stänga ner datorn, gå ut i köket och betrakta din setter där den ligger till synes i fullständig frid och snarkar djupt i sin hundsäng under köksbordet. Nu kan du släcka lamporna i huset och kolla att ytterdörren är låst. Gå nu och lägg dig i lugn och ro och i full förvissning om att solen går upp för dig i morgon med… kanske! Tänk för allt i världen inte på vad jag har skrivit… om du kan låta bli! Och sov gott… kanske! Men kolla först att dörren till barnens rum, där de ligger och sover, är stängd – ordentligt stängd! ©Text & ©foto: Torsti. Photoshoppandet sköttes av Maud
|
Nu var det så med ekorren i vår björk att antigen var den ovanligt modig eller ovanligt dum. Den bestämde sig i ett ögonblick av övermod att göra en utbrytning som skulle medföra att den var tvungen att springa över 20 meter öppen mark till nästa träd, alternativt 10 meter mot huset där jag stod på verandan och tittade på spektaklet. Jag såg hur den gjorde sina beräkningar för flyktvägen. Den rörde sig från en gren till en annan, spanade, tog sig högre upp och upprepade rekognoseringen i alla riktningar. Sen kröp den ihop längst ut på en kvist och koncentrerade sig under flera sekunder innan den tog sats. 
