"Hunden är en liten människa..."
...eller min 2015 års julsaga* om man så vill!
* Varför kallar jag den en saga? Jo, i en saga kan man sväva ut hur långt som helst och i vilken riktning som helst. Allt kan vara sant och riktigt och alternativt behöver ingenting ha något med sanningen att göra. Den här möjligheten ger tanken frihet då den inte kräver empirisk bevisning! Filosofin som man ägnar sig åt på jaktpasset eller utedasset är för det mesta synnerligen diskret men det här skall ju ut på nätet, och då gäller det att i förväg skydda baken så att man inte får en hästspark i den när man minst anar det! Alltså påstår jag inte att det som följer är dagens sanning, utan bara en saga, vilken som helst. - För i runda slängar ett år sedan hörde jag i ett vetenskapsprogram från radion en svensk forskare från ett välkänt forskningsinstitut erkänna att det mesta av den "vetenskapliga" beteendeforskningen som hittills gjorts på hundar har varit helt eller delvis felaktigt utförd! Felet har varit att mycket av forskningen på hundar skett såsom det forskas på möss, nämligen i laboratorium. "Laboratorieråttor" och "laboratoriemöss" är sedan länge särskilt framavlade för att "svara" maximalt på de frågor som forskarna ställer med sina experiment i laboratoriemiljö. Hundar i laboratorium mår bara illa i den miljön och de svar de ger har inget med verklighetens hundar att göra. Seriösa vetenskapsmän kan/får heller inte notera och tolka annat än det som klart och tydligt kan observeras och senare upprepas. - Hundens inre medvetande och känsloliv kan inte observeras lika enkelt som dess yttre beteenden, alltså kan man åtminstone rent teoretiskt kanske inte ens med säkerhet säga att ett rikare inre liv överhuvudtaget finns! Vi har därmed en allmänt godtagen syn på hundar som baseras på deras yttre beteende och uppsyn, och därmed har det uppstått en uppsjö av mer eller mindre självgjorda och högljudande "beteendevetare" inom hunderiet... och bland dem några seriösa, ödmjuka etologer vars lågmälda och ifrågasättande budskap sällan når fram till den genomsnittlige hundägaren. När Maud och jag gick våra kurser på Hundskolan i Sollefteå så minns jag att en av våra lärare i förbifarten nämnde att det har på ett seriöst sätt forskats mera på talgoxar än på hundar! - Hur som helst: Med säkerhet skulle en vild skogsmus som infångas och sedan utsätts för experiment i en steril laboratoriemiljö ge helt andra svar än vad "renrasiga" laboratoriemöss ger. Jag har tidigare i mina skriverier om hundar ansett att de som seriöst vill forska på hundar, oavsett syftet med denna forskning, bör ha skött om hundar som de själv ägt och levt med och försökt att förstå under ett antal år. Annars finns det en betydande risk att både frågorna som ställs till hunden och den miljö de ställs i blir helt fel. Svaren, som även de kan feltolkas å det grövsta av forskare som inte har egna långvariga erfarenheter av husdjur, behöver därför nödvändigtvis kanske inte ha högre värde än pappret de är skrivna på!
Ivan Pavlov - Det som gemene man eventuellt vet om den ryske fysiologen och Nobelpristagaren Ivan Pavlov (1849 - 1936) är att han forskade i människors och djurs nervsystem, psyke och beteende och fick hundar att börja dregla när han ringde i en klocka. Det här är ofta allt man vet - och även det är till hälften en myt - då Pavlov i verkligheten aldrig tränade hundar att salivera när en klocka ringde! Från det slutna Sovjetunionen och dess vetenskapsakademi läckte egentligen enbart mindre delar från Pavlovs liv och livsgärning ut till väst. Vi visste bara att han var något stort inom beteende/psykologi vetenskapen men inte riktigt vad och varför. - För ganska många år sedan snappade jag ur en bok om hundar (troligen skriven av Konrad Lorenz) upp en fras som Pavlov hade sagt vid något tillfälle: "Hunden är en liten människa!" Jag gillade den här frasen, den antydde något som jag själv tyckte mig ha funnit hos både hundar och många andra djur, nämligen att vi har en hel del grundläggande gemensamma beteenden och känslor och att evolutionen har funnit det rationellt att ge oss denna gemensamma plattform av grundläggande känslor, beteenden och medvetande. Vi alla har, mer eller mindre utpräglat, ett minne, en fantasi, en förmåga att resonera, ett medvetande och idéer och föreställningar o.s.v. En bananfluga kan lära sig att navigera i en enkel labyrint, alltså kan den ha både minne och förväntningar. En daggmask kan efter bara en handfull inlärningsrepetitioner kombinera ett obehag med ett visst stimuli som kommer i förväg. Samma fundamentala processer som pågick i Albert Einsteins hjärna pågår även i en kycklings huvud. Den här gemensamma emotionella plattformen har varit framgångsrik. Det finns ju hundratusentals arter, med en så stor ansamling av nervceller att man kan säga att de har en hjärna, som överlevt och utvecklats under årmiljoner. Att människan skulle ha en högre andlig dimension som definitivt och oåterkalleligt skiljer oss från djuren är en teori som våra religiösa ledare får stå för, där inkluderat en hel del s.k. "behaviorister". - Ivan Pavlov med sina smått unika laborationer, observationer och slutsatser, som under mera än ett halvsekel till största del varit gömt i det totalitära, kommunistiska, dammiga, Sovjetiska arkivet, fick stiga fram i den internationella vetenskapens rampljus när Michael Gorbatjov med sin glasnostpolitik öppnade arkivdörrarna för västerländska vetenskapsmän vid järnridåns fall, nådens år 1989. Utmärkt, men kunde man nu använda denna ny-gamla kunskap helt öppet utan att bli, skall vi säga "mobbad", av förspråkare för moderna beteendeforskningsresultat? Nej, det funkar inte så enkelt! Dels låg inte Pavlovs hela liv och livsarbete där som en stor, lättfunnen öppen bok i arkiven, färdig att läsa, utan det krävdes årtionden av arbete för att hitta allt och sammanställa det. Därefter måste det accepteras av västliga vetenskapsmän, åtminstone delar av det. När och om det någonsin sker måste delar av modernare forskningsresultat på hundar omprövas, revideras och delvis skrotas. Vi som har hundar idag får nog spå i stjärnorna efter ny "vetenskapligt och politiskt korrekt" kunskap som utgår ifrån att "hunden är en liten människa".
- Intressant nog nämner Ivan Pavlov den diskrepans mellan västlig och rysk uppfattning om vad beteendeforskning utgår ifrån. Han sade att Amerikanarna enbart ser till ett yttre beteende, medan de ryska forskarna försöker att även klura ut hur människor och djur tänker och känner i olika situationer och miljöer. Detta tycks gälla även idag och är ett av skälen till att vi har ord med ursprung i USA som t.ex. "operant conditioning" och "cognitive behavioral therapy" i delar av hundträningen. I mina ögon är det inget fel att använda dessa uttryck vid arbetet med hundar om man har en grundlig utbildning i psykologi och därmed vet att de endast är professionella uttryck på samma sätt som en köksmästare säger att han griljerar köttet eller blancherar grönsakerna! För den som inte är riktigt djupt hemma på matlagning är dessa två uttryck förknippade med "magi" inom matlagning, och gör kokkonsten ännu svårare och ouppnåeligare... tills man får dem förklarade för sig av en kunnig kock! Inom hunderiet finns ofta ingen till hands som kan förklara dessa många gånger pseudovetenskapliga termer på ett korrekt sätt (av den enkla orsaken att en del av dem är oförklarliga) och därför gör de umgänget med hunden för den mindre erfarne/kunnige hundägaren svårare och mera fylld av mystik än vad den egentligen borde vara. - Maud och jag hade under ett årtionde nästan daglig kontakt med den pensionerade Amerikanska biologiforskaren Clement Walton. Han hade under hela sitt liv haft ett eget knippe jakthundar och var oerhört väl insatt i och kunnig i allt som har med de kontinentala (Tyska) stående fågelhundarna att göra i USA. Hans relation till olika "beteendevetare" eller "behaviorists" var ofta minst sagt giftig och hans generella åsikt om "behaviorismen" var att det var en kunskap som diskuterats fram inom "knitting circle's", vilket översatt till svenska skulle bli ungefär "syföreningsrörelsen". Clement gick till vår stora sorg bort 2009 och det skulle ha varit mycket intressant att få ta del av hans kommentarer om att en etablerad beteendeforskare äntligen erkänt att hundforskningen i princip varit helt fel utförd. Men vi diskuterade trots det aldrig hunden som en "liten människa"... d.v.s. vi uttalade det aldrig rakt ut som Pavlov gjorde. Nu efteråt när jag läser Clements långa texter så behöver jag inte tolka dem på något omständigt sätt för att komma till slutsatsen att han nog innerst inne var helt överens med Pavlov på den punkten. Att han inte sade det rakt ut berodde kanske på att forskaretiketten inte tillåter sådan "utsvävningar"? Vad vet jag, men jag skall översätta en text av honom vars innehåll i sig bör stöda mitt påstående. - Citat Clement Walton: Jag har ofta diskuterat skillnaden mellan samarbetsvilliga och icke samarbetsvilliga hundar eftersom samarbetsvilja är ett vanligt, men inte så lättbegripligt begrepp i grupper som diskuterar de kontinentala stående fågelhundarna. Det närmaste som NN-klubbens och XX-klubbens aktivister har kommit att definiera begreppet är att lydnad är vad du kräver från en hund och att samarbete är något som hunden ger dig. I en viss mening är det här en riktig definition. Samarbete, i likhet med underkastelse, ges av hunden men kan inte skapas genom att ägaren kräver det. Du kan kräva lydnad genom dominansbaserad träningsteknik men du måste göra dig förtjänt av samarbete genom en helt annorlunda infallsvinkel. De flesta kontinentala jakthundar som jag kommit i kontakt med har varit ärftligt samarbetsvilliga, även om några linjer med en ärftlig saknad av samarbetsvilja förekommer bland de olika rasvarianterna. Samarbetsvilja för hunden är en mycket enkel sak, när hunden accepterar dig som flockmedlem blir den samarbetsvillig och det betyder att all nedärvd samarbetsvilja kommer att utlösas i hunden. När du använder träningsmetoder baserade på dominans och kontroll av hunden tenderar du att eliminera eller köra över samarbetet, i det här avseendet är det ingen skillnad på vuxna hundar och människobarn. Alla professionella tränare negligerar lek med hunden till förmån för allvarligt arbete och träning, det hela sköts affärsmässigt och det finns ingen tid för leken. Hundarna, emellertid, har ingen förmåga att förstå skillnaden mellan arbete och lek. Alla deras färdigheter utvecklas genom lekbeteenden. Leken är inte bara rolig, den är en nedärvd metod som hundar och många andra rovdjur använder för att lära sig att överleva. Du kan lekträna en fågelhund till en häpnadsväckande kompetens, men du kan inte uppnå samma höga nivå på responsen från hunden med dominansbaserad träning. För en hund är inlärning det samma som lek och leken är det samma som inlärning... det är så de har utvecklats och vi kan inte ändra på det. I själva verket är det enbart leken och inte "arbetet" som gör en riktigt bra fågelhund. Jag vet att den här iden är avskydd av många retrievertränare men de bästa apportörerna jag någonsin har sett har varit mycket lekfulla och de mest arbetsorienterade apportörerna har varit medelmåttor som bäst. Trots att hundarnas beteenden är komplexa, så är de själva ganska enkla varelser. Många komplexa men framgångsrika system är byggda på vissa ganska enkla regler. Vi började förstå detta när vi manipulerade spelteori för att se hur livet skulle utveckla sig om organism X provade på en ny spelstrategi. Ta till exempel det ergonomiskt och neurologiskt komplexa samspelet som krävs för att balansera ett långt objekt på din fingertopp. Ett datorprogram som simulerar den behövliga rörelsen kan vara enormt komplext men följer egentligen bara två enkla regler: 1. När objektet börjar välta så rör du ditt finger i samma riktning som objektet välter. 2. Ju fortare den välter, desto fortare skall du röra ditt finger. De här två enkla principerna är grunden för all stabilisering och mycket effektiva vid stabilisering av alla instabilt placerade objekt.
Att jaga med en hund är precis samma sak. Det är ett enormt komplext samspel som styrs av två mycket enkla regler: 1. Stör inte hunden... (Håll käften - var tyst!) 2. Följ hunden och var observant... (lär av hunden och försök inte lära den). De här två reglerna, om de följs konsekvent, kan producera flera fina fågelhundar än något annat träningssystem. Det har sitt värde för oss att diskutera komplexa beteenden för att vi skall förstå dem, men för att dra nytta av dessa beteenden behöver vi bara följa några mycket enkla regler. Vårt omedelbara problem är att förstå de komplexa beteendena för att vi skall acceptera giltigheten av de mycket enkla spelreglerna. Det här beror till stor del på att vi lever i ett teknologiskt mycket avancerat samhälle; träningen blir lättare med god tro än med kunskap... men kan vi omvandla vår kunskap till tro? Tillåt mig att tvivla... Clement Walton Slut citat. (För att fullt ut förstå delar av texten behöver man vara medveten om att själva "hunderiet", lika väl som hundarna, på andra sidan av Atlanten kan skilja sig betydligt från våra, både i stort som smått.) - Det är svårt att undgå tanken att vi genom att blanda in olika fashionabla grenar av beteendevetenskapen gör vårt umgänge med hundarna onödigt krångligt. Häromdagen kom en budbil med ett paket till vår gård. En av våra hundar som var lös på gården kom fram till chauffören som genast drog fram en bit hundgodis ur fickan och sträckte fram mot vår hund. Vår hund negligerade totalt godisbiten och ville bara hälsa på chauffören. Den här förvirringen mellan hund och människa är ett resultat av att behaviorister hjärntvättat den stora massan av hundägare att tro att alla hundar är först och främst fixerade vid mat-sök och som ett resultat av denna hjärntvätt har hundägarna sedan "konditionerat" sina hundar att äta, som ett för hundägaren bekvämt svar på alla yttre signaler deras hundar får. Den stackars chauffören, som kanske inte ens har en egen hund, hade fått tipset att ha hundgodis redo i fickan för att avleda eventuella hundars hälsningsförsök! Detta fungerade förmodligen för det flesta hundar han möter under arbetet, eftersom de som kallar sig för "hundpsykologer" och "beteendevetare" har fördummat majoriteten av en hel nations hundar genom att först fördumma hundarnas ägare! Men vi skall nu lämna Ivan Pavlov åt sitt öde. Det som vi tar med oss är hans nyckelord: "Hunden är en liten människa!" Det här är ju en julsaga och för att förbli aptitlig så kan den inte gå alltför djupt in i Pavlovs arbete. En del av hans experiment med nervsystem, ett arbete vars syfte var att bl.a. utforska vilka delar av nervsystemen hos djur och människor som var autonoma, och vilka delar som kunde styras med viljan, var ibland både bisarra och vämjeliga, sett inte bara med dagens utan även med dåtida ögon. Pavlov var alltså ingen politiskt korrekt ängel som älskade hundar och andra djur över allt annat. Det enda han kanske verkligen älskade var sanningen. Men så är det här i livet, de som arbetar med att söka sanningen har inte alltid förmånen att göra det med ett gott samvete, rena händer och ett fläckfritt yttre.
Vår gemensamma evolution
- Strax innan Clement Walton gick bort skrev han om sin önskan att kunna forska i om hunden och människan kan ha påverkat varandra i evolutionen. Han menade att det inte kunde vara en slump att hunden och människan instinktivt förstår varandra så väl som vi de facto gör. Tanken hans var att hund och människa hade gått i varandras fotspår så länge, och haft så mycket nytta av varandra, att det hade skett en genetisk selektion hos båda arterna mot individer som kunde samarbeta, och dra nytta av detta samarbete, över artgränserna. Lite långsökt, kan det verka, men jag kontrollerade den här möjligheten med den finske zoologen och konservatorn Eirik Granqvist. Han hade inget att anmärka mot teorin och trodde att människan från Cro-Magnon folket och framåt har varit intellektuellt, språkligt och kulturellt tillräckligt utvecklad för att kunna skapa och vidareutveckla ett samarbete med hunden på ett lite högre plan. Det här skulle betyda, beroende på vilka källor man studerar, att människan kan ha haft åtminstone teoretiska möjligheter att på ett lukrativt och utvecklande sätt leva ihop med hunden så långt tillbaka i tiden som 80000 år. De vetenskapligt bevisade nordiska uppgifterna säger att vi har levt ihop i ungefär 15000 år och internationellt finns förslag på upp till en 150000 årig samvaro. - För min egen del ser jag det som mera troligt att den jagande och samlande människan, genom de många praktiska fördelar det ger att samarbeta med en hund, selekterade sig själv mot individer som "instinktivt" förstår hundar, än att så inte skulle ha skett. Samma sak måste gälla hundarna som umgicks med människan. De som hade lätt att förstå, anpassa sig till och samarbeta med människorna slapp få en stenyxa i huvudet och kunde föröka sig. Naturliga symbioser mellan olika arter finns det hur många som helst, så teorin om en samevolution mellan hund och människa är knappast varken unik eller utopisk, snarare mycket trolig och naturlig. - OK! Vi kan i den här sagan nu utgå ifrån att hunden och vi har utvecklats tillsammans för att förstå varandra och ha nytta av varandra. Därtill har vi fastslagit att vi, tillsammans med hunden och alla andra varelser med en tillstymmelse till en hjärna, står på ungefär samma grundplattform av känslor, beteenden och medvetande! Vad beträffar hunden så vet vi också att den har en särställning i djurvärlden vad beträffar dess förmåga att läsa av oss människor. Den är också det djur som vi i vår tur har lättast att läsa av och förstå instinktivt. I allt det här har naturen och evolutionen verkligen bäddat för oss moderna människor och hundar en möjlighet att utnyttja varandra till både nytta och nöje. Gissa om vi har tagit vara på möjligheten! - Redan i forntiden använde vi hundar till jakt, vallning av boskap och som vakthundar. Hur länge hundarna använts som draghundar vet jag inte men någon källa nämner att slädhundar användes långt före Kristi födelse. Uppfinningen av hjulet är väl en förutsättning för deras användning som vagnshundar. Sennen-hundar drog vagnar till marknaden men då kanske vi är inne på 1000-talet och det är ju nästan nutid det! - I samband med industrialiseringen tog tjänstehundsutbildningen fart. Vid Hundskolan i Sollefteå utbildades hundar för en mångfald av uppgifter av vilka många var direkt kopplade till den industriella utvecklingen men också till försvarsmakten, rättsväsendet och räddningsväsendet: Sjukvårdshund, rapporthund, draghund, minhund, ledarhund, malmhund, PCB-hund, kvicksilverhund, röthund, mögelhund, bombhund, narkotikahund, polishund, skyddshund, vakthund, larmhund, bevakningshund, rehabiliteringshund... Den här listan kan med säkerhet dubblas om och om igen om vi börjar gräva fram alla olika uppgifter som hundar kan ha globalt. Det senaste nya hundjobbet jag hört om är arkeologihunden som kan sniffa sig fram till kvarlevor av djur och människor från hundratals, kanske tusentals år tillbaka. Det verkar som om hunden i sig inte sätter några gränser för vad den kan göra, det är människans fantasi och generella inskränkhet som är bromsklossen. Till sist har hundarna, och även var och en av i stort sett alla dessa olika tjänstehundar, en gemensam uppgift; nämligen att vara våra vänner i vått som i torrt! Men mer om det senare.
- Synbarligen är det för oss människor mycket lätt att samarbeta med, och sitta sida vid sida på samma skolbänk med hunden. Sedan kan vi tillsammans, efter fullbordad utbildning, med lätthet lösa uppgifter som en ensam människa endast med stor svårighet eller inte alls skulle kunna lösa! Jag brukar säga att två hundar tillsammans inte är två (2) hundar utan växer till att motsvara 3 eller 4 ensamma hundars sammanlagda kapacitet. En människa samtränad med en hund blir med samma resonemang inte till en (1) människa med en (1) hund, utan till en super-människa/hund-komposit - en sorts superhjälte - så effektiva kan vi lätt bli tillsammans med våra fyrbenta vänner! - Men ve och fasa, trots att vi vet allt detta så är det ändå inte alltför ovanligt för en jakthundsägare att inte lita på sin hund det minsta, t.ex. i en fågelsituation eller under apportering! Minns nu Clement Waltons lära om hur det mycket komplexa samspelet mellan hund och människa under själva jakten i grunden styrs av några mycket få och enkla regler! Förtroendet för hunden bygger vi ju upp innan jakten. Hundens förtroende för oss byggs också upp innan jakten för har den inte förtroende för oss före jakten så lär den inte ha det under jakten heller. Alltså måste vi reda ut varför hunden inte har förtroende för oss om vi upplever problem. - Min egen känsla är att många problem bottnar i att vi på ett eller annat sätt, medvetet eller omedvetet, är för mycket missnöjda med vår "lilla människa". För ännu några år sedan hade jag, när ordet hundproblem kom upp, sagt att "bristande ledarskap" är i de flesta fall orsaken till problemen. Det är rätt och riktigt i sig ännu idag, men var brister ledarskapet? Det kan brista på många olika sätt, genom ledarens inkonsekvens, bristande kunskap och oerfarenhet, bristande planeringsförmåga och bristande förmåga att förutse vad som kan hända i olika situationer. - Alla dessa fel kan de flesta hundar förlåta i sig, men om de sedan leder till misslyckanden som i sin tur får hundägaren att tappa förtroendet för hunden, istället för att rannsaka sig själv, då är sannolikheten hög att även hundens förtroende för ägaren försvinner. För att undvika sådana dramatiska bakslag i vårt förhållande till vår hund måste vi försöka förstå hur vår hund fungerar på det intellektuella planet. Hur "liten" eller "stor" "människa" är den? Hur mycket kan den tänka och förstå? Hur mycket kan den planera och fantisera. Hur fungerar dess problemlösning och när gör den medvetna val baserade på resonemang och när faller den tillbaka på nedärvda beteenden? - Ja, inte vet jag... är jag benägen att säga! Vi människor har en stor hjärna och den är inte bara stor utan oftast rätt så kompetent och framför allt mångsidig. I jämförelse med andra djur är vi därför väldigt flexibla, man skulle kunna säga att vårt intellekt har ett stort dynamiskt omfång, och vi kan göra en himla massa saker som inte kan förstås av några andra arter på jorden, eller kanske ens hela universum. Men i jämförelse med våra egna artfränder är några av oss inte alls mångsidiga, utan i bästa fall enbart bra på någon enstaka sak som kräver en speciell typ av tänkande. Andra kan framgångsrikt byta sysselsättning och miljö lika enkelt och friktionsfritt som de byter kalsonger. Det är alltså stora skillnader även mellan olika människoindivers intelligens och mångsidighet, ändå har vi alla i runda tal ungefär lika många hjärnceller var. - I vilket fall som helst har de flesta av oss idag en hjärnkapacitet som vida överträffar det som krävdes för överlevnad medan vi var nomadiska jägare/samlare i början av vår karriär som Homo Erectus. Vi använder idag denna överkapacitet hos vår hjärna till att konstruera och bygga "onödiga" saker och föremål som skyskrapor, flygplan, supersportbilar, rymdskepp, silikonbröst, mobiltelefoner, kaffebryggare, näshårsrivare, datorer och digitaliserade nätverk med möjlighet till ett helt och hållet virtuellt liv med virtuella hundar etc., etc. När vi byggt allt detta fortsätter vi att utveckla dem, bara för att ha något att göra och för att vi kan. Vi tänker inte på det när vi skriver på sociala medier eller i vårt företags bokföringssystem, att vi är den enda arten på jorden som gör sådana saker och som ordnat sitt liv så att den de facto behöver göra allt detta "onödiga" i överlevnadens namn! - Vårt liv och våra gärningar är, i jämförelse med t.ex. en mjölkkos eller en slaktgris, utomordentligt komplext, och det är så självklart för oss med all denna komplexitet att vi överhuvudtaget inte reflekterar över det. Och den viktigaste egenskapen som vi har för att fullt ut kunna utnyttja vår hjärnkapacitets potential - språket - är det inte många som ägnar en enda tanke. Utan vårt språk, som även det är mycket avancerat i jämförelse med andra arters, kan vi inte tänka konstruktivt, fantasifullt och visionärt, inte kommunicera annat än på ett mycket primitivt sätt, inte lära av varandra, inte utbilda varandra och inte skriva böcker så att människorna i framtiden kan ta del av våra erfarenheter och vår kunskap av idag, och vi skulle heller inte kunna ta del av gårdagens eller historiskt liv och leverne. Utan språket skulle vi kunna reducera vår hjärna till samma storlek som aporna har och vi skulle inte lida av det eller ens märka det! - En talgoxe har en väldigt liten hjärna men den är mycket duktig på att lösa problem i samband med sitt sök av föda och andra artspecifika uppgifter. När vi flyger med våra flygplan, antigen manuellt eller med autopilot, så måste vi eller autopiloten vara rätt så fullpumpade med kunskaper och färdigheter innan vår flygtur blir något sånär säker. Hade vi en hjärna i storlek med den som talgoxen har skulle vi inte ens förstå att vi sitter i ett flygplan, än mindre kunna flyga den. Jag vet ju inte säkert men troligen är det så att enbart för flygändamål så är talgoxens hjärna extremt överdimensionerad. Det flesta av dess hjärnceller används för annat än flygning, för att skaffa mat och sociala bestyr och annat för insektätande och övervintrande småfåglar viktigt.
Många insekter, som i jämförelse med talgoxen bara har en handfull hjärnceller, kan flyga på mycket mera avancerade sätt än vad talgoxen förmår, så vi kan säga att algoritmerna för avancerad flygning av insekt/fågel inte kräver stor plats i naturen, diminutiv faktiskt, medan vi människor har gjort det till något förfärligt svårt och komplext! Åter igen, jämför med Clement Waltons spelteori! Nu börjar jag själv fundera över vart det var jag ville komma? Det är fanken i mig inte lätt (ursäkta att jag svär såhär inför julen) att få ihop den här sagan om den lilla människan! - En daggmask, som har ett trappstegsformat nervsystem, och vars hjärna består av ett något tjockare trappsteg än de övriga i framändan av kroppen, förstår trots sin lilla intellektuella potential, att dra ner ett löv under jorden med lövets spets först, så att den lättare slinker ner i maskhålet! Hur går detta till med denna, ur vår synpunkt försumbara, hjärna? Masken har ju heller inte mera ögon än att den kan skilja på ljus och mörker! Har masken känslor? Läser den Tolstoj eller Strindberg och tittar den på Arne Weise eller Oprah på TV? - Töm t.ex. diskvatten eller varmvatten på gräsmattan och chansen är stor att ytliga daggmaskar formligen hoppar upp ur sina gångar och flyr i full panik i gräset. Känner de rädsla eller ångest? Kanske inte ångest men mycket väl skulle de kunna känna rädsla och handla därefter, då det ju är en basal överlevnadsreaktion som vi känner igen från vår gemensamma plattform av basala beteenden! Vad har de för medvetande om sin flykt från frätande diskmedel/brännande hetvatten? Ser de sig som offer för ett pågående syra-mordförsök? - Masken kan i alla fall lära sig enkla saker och därmed måste den också kunna ha förväntningar. T.ex. har man med masken i ett mörkt rum först tänt en lampa och strax därefter har masken fått en elektrisk stöt. Efter en handfull repetitioner har masken lärt sig att ljus betyder smärta och det räcker nu att enbart tända lampan för att den skall dra ihop sig i en förväntad smärtupplevelse. Det går att tolka detta "beteende" hos masken på många olika sätt men jag vill se det som en bekräftelse på den grundläggande gemensamma "beteendeplattformen" som hjälpt i stort sett allt levande att överleva och utvecklas. Ta ett annat exempel; som att reta en myra med ett grässtrå. Här kommer sådana aggressiva och försvarsbeteenden fram som vi själva skulle använda om vår kroppskonstitution var likadan som en myras. Det är lätt att förstå en myras budskap även om den har getts av en hjärna som till storleken är en miljarddel eller så av vår egen. Vi tycks i en mycket liten skala tala samma språk som den, men både myran daggmasken är trots allt så små och annorlunda från oss att vi inte förväntar oss att vi skall kunna föra djupare filosofiska samtal med dem. Vi har med andra ord inga höga intellektuella förväntningar på dem.
Så vart var det nu jag ville komma? Jag tror bestämt att det handlar om detta: 1. Hunden som i mångt och mycket liknar oss, och som delar på ungefär samma grundplattform av överlevnadsbeteenden, känslor, medvetande, förväntningar och minnen som även vi människor står på, förvirrar oss att tro att vi förstår den bättre än vad vi i verkligheten gör. Visst, vi förstår hunden, på sitt sätt förstår vi den utmärkt, men vänta lite nu! 2. Hunden har en ganska välutvecklad och relativt avancerad hjärna. Till på köpet fungerar den bitvis som vår egen, då hunden i likhet med oss är ett socialt flockdjur. Vi och hunden förstår t.ex. rangordning, det gör inte talgoxen eller daggmasken. Vi har delvis liknande kroppsspråk och många gemensamma sociala behov i form av trygghet, vänskap, lek, sex, för att nu inte tala om vårt gemensamma intresse jakten. Jakten har vi så gemensam att vi båda kan börja skaka av upphetsning och t.o.m. i värsta fall varva upp till den grad att vi störs av den stress som jakten kan framkalla. Vi tror därför att hunden i liknande situationer tänker lika, eller åtminstone borde tänka lika som oss. Vi har alltså högt ställda krav på hundens intellekt - ofta orättvist höga! - Det här är ett misstag, ett stort misstag! Bara för att vi vet att hunden kan älska, sakna, sörja, vara hungrig, känna smärta, trötthet, vara uttråkad eller överstimulerad - kort sagt vara lika oss på många punkter, betyder inte att dess intellekt till alla delar fungerar lika som vårt. T.ex. upptas deras, i jämförelse med vår egen, trots allt begränsade hjärna till en mycket stor del av luktsinnet. Detta utomordentligt känsliga organ är kanske den främsta orsaken till att vi från början lierade oss med hunden. Men den gör också att hunden inte lever i riktigt samma värld som vi gör, med vår syn som vårt främsta sinne. Hunden lever i en för oss obegriplig luktvärld som kräver ett på flera plan annorlunda tänkande än den som vi använder i vår värld som domineras av synen. Vi kan aldrig riktigt fullt ut förstå hundens lilla luktuniversum, lika lite som den inte förstår att vi är omedvetna om den fågel som trycker i gräset bara 2 meter från våra fötter... 3. Det finns något som vi skulle kunna kalla "hundetikett" eller "hundars etikett". Delvis liknar den vår egen "sociala kod", till andra delar är den helt olika. Både den mänskliga och hundliga hälsningsceremonin, t.ex., går ursprungligen ut på att kontrollera om de hälsande parterna är farliga för varandra och om inte - kan de vara vänner? Om svaret är ja, då kommer ytterligare trevare från ena eller båda parterna för att kontrollera vem som är högst i rang, om de kan leka ihop, vila ihop, ha sex med varandra eller kanske t.o.m. sticka ut på en jakttur, det vill säga kan vi ha nytta av varandra? - Sedan, under jaktturen, kan för våra mänskliga ögon märkliga saker hända med rangordningen inom hundflocken - plötsligt är den vardagliga dominansordningen bortblåst och det blir mera av de Tre Musketörerna i flocken, d.v.s. en för alla och alla för en ända tills bytet är nedlagt och oskadliggjord. När festandet över kadavret börjar återgår alla till sina urspungliga positioner inom flocken... o.s.v. från den ena situationen till den andra. Vi kan ha svårt att ens hjälpligt hänga med vad som händer under en dag med våra hundar och även den säkraste hundföraren kommer att missa delar av jargongen mellan hundarna. Inom hundetiketten finns med andra ord många beteenden som vi kan misstolka och rutinmässigt misstolkar, det här bör vi vara medvetna om! 
- Vi kan alla tillämpa Clement Waltons system av enkla regler för att underlätta för oss att rationellt hantera det komplexa sociala utbytet vi har och måste ha med vår hund. Samvaron med den, som när större missförstånd undviks kan ge oss så mycket belöning, kan också, om vi är ovarsamma och respektlösa i vårt förhållande till hunden, leda oss in i en ömsesidig förtroendekris med vår hund. Låt oss här i sagans värld tänka oss hunden som pinnen som vi skall balansera på vår fingertopp. Om pinnen faller från fingret kan vi aldrig skylla felet på pinnen, att det blåser för mycket eller helt enkelt är något knasigt fel på Newtons gravitationslag. Ett misslyckande är alltid vårt fel! Om vi däremot lyckas balansera pinnen på vårt finger, och till på köpet få det att se oerhört lugnt och avslappnat ut - då kan vi välförtjänt och med stolthet berömma oss själva och ingen kan ta det ifrån oss! Vi har två enkla regler att följa: 1. Var ödmjuk! Vi måste vara ödmjuka nog för att utan prestigeförlust erkänna att hur bra vi än förstår vår hund = sällan, inte alltid, ibland, kanske ofta, oftast - att det alltid kommer, nu och i framtiden, tillfällen då vi inte förstår den, och när det sker måste vi vara som ödmjukast! Endast då kan vi bevara det ömsesidiga förtroendet. 2. Vi måste förstå att vår hund, trots att den har en hel del rent mänskliga sidor, eller rättare sagt så delar den många egenskaper med människan, ändå är tvungen att fördela en del av sitt begränsade intellekt mellan uppgifter om vilka vi inte har den blekaste susning. Vi skulle kunna säga som att: Även om hunden lever som vår närmaste granne av alla djurarter på jorden, så har den ändå aldrig alla fyra tassarna samtidigt innanför vår tomtgräns! "Hunden är en liten människa"... Ja, frågar du mig så säger jag "Absolut"! Jag blir speciellt fascinerad av några särskilda saker i mitt liv med våra hundar, både de som vi har nu och de som vi har haft. Jag blir så glad när de kommunicerar och framför allt när de ber om något. "Skall vi gå ner till sjön?", "Kan vi leka nu?", "Ge mig ett torkat grisöra!", "Släpp ut mig för min kamrat är ju där också!", "Jag vill till hundgården och där jag har mina älgben att gnaga på!", "Vi kan väl åka någonstans med bilen!", "Klia mig på magen... ge lite pälsvård" och andra sådana praktiska saker. Sen blir jag lite besviken när det åter en gång går upp för mig att det aldrig kommer att komma några interpellationer från hundarna, som skulle ligga på någon högre nivå - jag blir påmind om den barriär som trots allt finns mellan arterna. Hundarna är inte så mänskliga som jag kanske skulle vilja... fast det är nog bra som det är på den punkten, annars skulle det kunna uppstå rent av kusliga eller t.o.m. makabra situationer när man minst anar det... Hur man nu svarar på den ovan beskrivna, på praktiska saker inriktade kommunikationen som hunden riktar till oss, kan väl anpassas helt beroende på situationen, så länge man ger ett tydligt Ja eller Nej så att hunden förstår direkt och frågan inte blir hängande i luften. Se bara till så att hunden inte tror att det är fel att "fråga".
Mycket viktigare är det att tänka efter ordentligt när hunden begär bekräftelse över att den duger! Denna begäran framförs ofta av hundar som vi ställer väldigt höga krav på, samtidigt som de är lite veka, något som är typiskt för framför allt de stående brittiska fågelhundarna. Den här begäran är ofta outtalad i våra ögon, d.v.s. vi förstår den inte, eller så har hunden inte vett (eller förtroende nog för oss) att begära bekräftelse, utan lider av sin osäkerhet i tysthet. Själv blev vi medvetna om det när vår dittills "besvärliga och omöjliga fågelhund" Briz en dag bara satte sig ner på gården och stirrade på mig. Jag frågade henne vad hon ville och av ren intuition gick jag fram till henne och rörde vid henne och så slog det mig, med tanke på hur mycket vi hade "misslyckats" under fältträningen med henne, att det nog var just bekräftelse som hon behövde och ville ha mest av allt! Det här blev en vändpunkt, hon fick nu bekräftelse över att hon var fin och älskad mest hela tiden. Vi berömde henne alltid och överallt, även utan något som helst synbart skäl, och hon började trivas med sig själv och med oss och återfick så småningom självförtroendet även på fält. På relativt kort tid blev hon till den bästa jakthund vi har haft och den enda hunden som jag gett titeln "Professionell Jägare"! - Det var då jag förstod att vi aldrig kan inbilla oss att vi helt och hållet vet vad som pågår i hundens huvud och vilka känslor som rör sig i den. Precis som hundar kan dölja kroppslig smärta väldigt länge, kan de också oerhört väl anpassa sig till en ansträngd mental miljö utan att det syns utåt, kanske inte förrän själva arbetsförmågan försämras. Briz lärde oss då där på gården att från den stunden se till att vårt beteende mot hundarna alltid signalerade att de var de bästa hundarna i världen, och att vi aldrig var missnöjda med dem (annat än för stunden naturligtvis, för att t.ex. vid behov momentant hävda vårt ledarskap). När hunden går och lägger sig på kvällen skall den känna att den är världens mest uppskattade vovve och samma gäller när den vaknar på morgonen. - Det kvittar totalt hur den presterar på fältet eller med annat arbete, därför att den hundägare som vill kalla sig för "intellektuell" vet också att hundarna kan kristallklart läsa våra känslor för den, och är dessa känslor negativa, så inte blir hunden bättre av det! Det är knappast hunden som medvetet har valt att vara lågpresterande eller opålitlig, utan den gör alltid, i motsatts till oss människor, det som den tror att är rätt för stunden. Vi måste, för att få en så bra hund som möjligt, förebygga att vi t.ex. på grund av okunskap, prestige, tävlingshets eller t.ex. socialt tryck från andra hundägare, misstolkar och missbedömer hundens beteende och egenskaper. Skapar vi en känsla av kroniskt missnöje med hunden hos oss själva så skapar vi också en kroniskt olycklig och osäker hund som gör oss bara ännu mera missnöjda! Bästa sättet att förebygga detta är att i förväg spola prestigen och allt annat lika fullständigt ovidkommande vid vårt umgänge med hunden. - Vi kan alltid följa regel nr. 1. Var ödmjuk vid all kontakt med hunden! Då slipper vi att göra pinsamma misstag med vår bästa vän. - Skulle Clement Walton kunna läsa allt detta som jag nu har tecknat ned så tror jag att han skulle ge mig några enkla regler att följa inför framtida skriverier: 1. Försök aldrig förklara för andra något som du själv inte förstår. 2. Om du ändå försöker, publicera det inte! Nåväl, han var en man med stor humor och med ännu större kärlek till sina hundar! Därmed får jag förklara denna julsaga som avslutad och paketerad. Var och en av läsarna kan vänligen förse sig själva med vad de behöver ur paketet, vars innehåll, i likhet med Jesus bröd och fiskar, aldrig tar slut! God Jul!
Text: Torsti Mäkinen. Photo: Torsti Mäkinen & Maud Matsson. www.rospigan.se |
