Tolkning av mentaltest av jakthundar - för den enskillda hundägarenKlicka här för utskrift av sidan! Då jag inte var registrerad på forumet kunde jag inte svara på jägarens inlägg. Istället började jag fundera över hur det kom sig att han låtit mentaltesta 3 hundar utan att få något som helst grepp om vad de olika testade egenskaperna beskriver? Har alla vi som intresserar oss för varje hunds mentalitet verkligen inte fått ut vårt budskap på ett bättre sätt än att en beskriven egenskap hos hunden fortfarande totalt kan missförstås?
För cirka 22 år sedan, när Maud och jag började lära oss om hundars mentalitet på salig Hundskolan I Sollefteå, berättade Barbro Börjesson, som var en av våra lärare, att man numera tagit bort poängsystemet ur testprotokollet. Poängsystemet som var användbart för utbildade yrkesdressörer skapade nämligen förvirring bland många "vanliga" hundägare som av en eller annan orsak lät mentaltesta sin hund. En del hundägare som låtit testa sin hund stirrade sig blinda på totalpoängen som hunden hade fått, utan att titta efter från vilka egenskaper som poängen kom ifrån. Det hade bland icke-yrkesfolk blivit ytterligare en hundtävling även av mentaltestet och den hund som får den högsta poängen vinner! Om hunden var svårhanterlig och olämplig för den eventuella uppgiften man hade tänkt sig för den, var mindre viktigt. Det viktiga var att den hade fått 237 poäng, vilket var svårslaget för bekantskapskretsens hundar. Alltså togs poängsystemet bort och hundägaren var nu tvungen att läsa i protokollet: "Min hund är mindre tillgänglig med måttlig jaktlust och ett livligt temperament" o.s.v., o.s.v. Man skulle nu tro att allt var frid och fröjd, men det visade sig att så inte var fallet. Visserligen var hundägaren tvungen att läsa att hans eller hennes hund var t.ex. i egenskapen Hårdhet; "Vek", precis som den ovan beskrivna vildsvinsjägaren, men tydligen brydde man sig inte alltid om att sätta sig in i vad t.ex. "Hårdhet" betyder i hundsammanhang. Någon skulle kanske vilja opponera sig genom att säga att språket som används inom hundmentaliteten är gammalmodigt och svårbegripligt. Det kan det också vara om man bara är ute efter det som ofta kallas för "snabbfix" på problem, vilket är ett modernt fenomen. Den som är seriös inom dressyr och hundavel vet att det inte finns några "snabbfix" inom hunderiet, varken inom dressyr eller inom aveln. Fostran av jakthundsvalpen, och den senare lydnads- och jaktdressyren, är en process som pågår under hundens hela effektiva arbetsliv och är som intensivast under flera av hundens första levnadsår. Problem inom dagens avel och dressyr kan ha skapats för flera årtionden sedan! Så det moderna ordet "snabbfix" har ingen plats inom hunderiet i det stora hela (men kan ofta ha en betydelse när mindre detaljproblem inom dressyren skall åtgärdas). Eftersom hunderiet i sin helhet är mycket långsiktigt, måste vi därför även använda uttryck och begrepp som hade samma mening för 50 år sedan som de har idag. Endast då kan vi se var vi har varit med vår hund och jämföra det med var vi är med vår hund idag, och därmed kan vi också förutsäga vart vi är på väg med vår hund i framtiden. För att kunna göra detta måste vi därför helt enkelt acceptera ett standardiserat språk, även om det känns ålderdomligt. Ett nytt mentaltestprotokollNåväl. För att råda bot på begreppsförvirringen skapade Barbro Börjesson ett nytt mentaltestprotokoll, senast reviderad år 2008, där varje egenskap kort beskrivs, t.ex. "Tillgänglighet = Bemötande av främmande människor". Man skulle tro att detta inte kan missförstås... men det kan det har vi fått erfara. Hundägare som fått sin hund bedömd som "mindre tillgänglig" tycker kanske inte att detta stämmer då deras hund är glad i människor i största allmänhet. Visst, men det står "... av främmande människor"! Det handlar alltså inte om hur den bemöter alla inom en kanske stor bekantskapskrets till familjen eller inom jaktlaget. Nu skall ingen tro att jag antyder att den högt värderade läsaren lider av lässvårigheter. Nej, det är nämligen så att när man läser text som till sitt innehåll är helt obekant så är det svårt eller omöjligt att tolka alla ord och begrepp helt korrekt. Detta handikapp drabbar oss alla men den försvinner tack och lov när man sätter sig in i ämnet mera ingående. Något som ibland ytterligare spär på förvirringen är sammanblandningen av MH (vilket betyder Mentalbeskrivning av Hund) och Mentaltest. MH kom till en gång i tiden med avsikten att få ett instrument för att tidigt i hundens liv bedöma ett avelsutfall, t.ex. en valpkulls jämnhet eller för att jämföra olika valpkullar med varandra. Ett hundliv är kort och om en kombination av avelsdjur (hane + tik) visar sig ge jämna kullar så kan man satsa på dessa djur i flera parningar om man får en indikation av valparnas kvalitet i ett tidigt skede. I MH testet noterar och protokollför man vad ca 12 månader gamla valpar gör i olika standardiserade testsituationer men man drar inte några slutgiltiga slutsatser som att "sådan är denna hund" eftersom hunden inte är fullt utvuxen förrän runt eller t.o.m. en tid efter ca 24 månaders ålder. SKK erbjuder även en s.k. "Beteende och Personlighetskrivning för Hund" förkortad BPH. I mina ögon en sorts "very light" version av MH. Låt oss, d.v.s. vi som är vanliga ägare av en eller några jakthundar och inte har ambitioner att bli storuppfödare, därför lämna MH åt våra rasklubbars avelsråd och enbart koncentrera oss på Mentaltestet. Allt skall göras så enkelt som möjligt - men inte enklare! Detta myntat av det stora snillet Albert Einstein och det är lätt att tro på honom. Vi klär av hundenMentaltestet ger oss en mycket bättre indikation på hur vår hund verkligen är, då dess målsättning är att helt enkelt säga oss: "Sådana är din hunds nedärvda mentala egenskaper!" Det är dessa som vi har så stor nytta av att känna till under dressyren, jakten och fritiden och det är dessa som kommer att nedärvas till kommande generationer om vi beslutar oss för att ta en valpkull efter vår hund. Under mentaltestet utsätter vi hunden för situationer som den högst sannolikt inte blivit utsatt för tidigare och som den därför inte har lärt sig att hantera. Man kan säga att vi "klär av" hunden alla inlärda beteenden. Den blir då tvungen att ta till sina nedärvda (genetiska) resurser av beteenden för att försöka lösa de olika problem den utsätts för. Det finns s.k. officiella mentaltester som är godkända av kennelklubben. Dessa tester är hårt bundna till strikta regler eftersom de, om hunden är bra nog, leder till en officiell merit, nämligen Korning. Inom brukshundsvärlden är detta en eftertraktad merit men egentligen betydelselös för oss jägare, då våra hundar har en sådan oerhörd variation i sina arbetsuppgifter. Det finns också inofficiella mentaltester som inte ger något mera än svaret på hur hunden är mentalt, och ett protokoll över de utvärderade egenskaperna för minnet och eventuell framtida avel. Dessa tester utförs av välutbildade hundentreprenörer av olika slag, och är enligt min mening mera användbara för oss jägare med våra hundar. Under en inofficiell mentaltest kan man nämligen under testets gång anpassa den så att man får fram både det bästa och kanske även det värsta hos den individuella hunden. Att känna den hund vi har så väl som möjligt är ju det vi jägare strävar efter, liksom att få svar på de frågor och problem som uppkommer under jakten och vid sidan av jakten. En duktig testledare kan även få hunden att växa under testets gång och man går från testet med än bättre hund än den man tog dit. En sådan testledare ger även råd om hur man skall hantera sin hund för att få den att växa ytterligare under kommande år. En inofficiell test kan också utföras på yngre hundar än runt 24 månader, då en kunnig testledare kan förutspå och förklara för hundägaren vilka egenskaper som troligen kommer att växa med åldern och vilka förblir som de är under resten av dess liv. Detta är värdefullt om man t.ex. upplever dressyrproblem, och kan med den kunskap om hunden som mentaltestet ger tidigt förhindra att problemen senare cementeras för alltid. Denna kunskap kan också förhindra att man försöker jaga in hunden på ett vilt som den inte är kapabel att hantera, eller omvänt, riskerar att hantera det så vårdslöst att den en vacker dag får så mycket stryk att den beslutar sig för att aldrig mera lämna förarens sida.
"Sådan är din hund!"I det mentaltestprotokoll som du får idag över din hund finns 12 olika egenskaper värderade såsom hunden visade dem under testets gång. För mera än ett halvsekel sedan beslöt man att dessa egenskaper var de viktigaste för en arbetande hund, på den tiden tjänstehundar av olika slag. Med tiden visade det sig att testet var lämpligt för att beskriva även jakthundar och sällskapshundar eller vilka andra hundar som helst. När en hund testas ser man inte till hundens ras, storlek eller färg, om den är vacker eller ful, utan enbart hur den är som Hund. Varje rasklubb eller den individuella hundägaren får sedan själv utvärdera om hundens mentalitet passar för det ändamål rasen är avsedd att användas för. Man ställer frågor som: "Kommer den här hunden att orka få fart på grisarna?" eller "Behöver vi ta särskild hänsyn till den här hunden nu när hustrun väntar barn?". Man får också svar som: "Nu vet jag varför min hund inte driver rådjur mera än några minuter!" eller "Så det är därför som min hund blir så uppskruvad och galen varje gång jag tar fram cykeln för en motionsrunda!" eller varför inte: "Hur har jag kunnat missa att min Labradors problem bottnade i dåliga nerver?". Hundarna består inte enbart av 12 distinkta egenskaper. Redan den ryske fysiologen och Nobelpristagaren Ivan Pavlov (1849 - 1936) konstaterade att "hunden är en liten människa". Precis som vi kan hitta alla de 12 egenskaperna som vi använder för att beskriva en hunds mentalitet i hunden, så kan vi även hitta dessa egenskaper hos människor. Omvänt hittar vi många mänskliga egenskaper hos hundarna, vilket ibland är till nackdelen för hunden när vi tillskriver den sådana mänskliga egenskaper som den faktiskt inte har och som leder till att vi därför behandlar den orättvist. Det är inte min avsikt att beskriva hela mentaltestförloppet och utvärderingen av den i detalj, och även om jag ville skulle det ändå inte vara möjligt då jag inte har tillräcklig kunskap och erfarenhet. En mentaldomare måste naturligtvis ha de teoretiska kunskaperna för ämnet men framför allt måste man ha varit assistent och figurant på hundratals, kanske tusentals mentaltester innan man vågar sig på att ge ett ärligt och trovärdigt omdöme om någon annans hund. Man måste ha så mycket rutin att hjärnan har, så att säga, organiserat "lådor" där hela förloppet från en teststation lagras medan man bevittnar nästa station som i sin tur lagras i en egen låda. Dessutom observerar man hunden under transporten mellan testplatserna. När testet är klart måste man kanske åter öppna lådan där den första stationen finns lagrad för att kunna komma till en slutgiltig slutsats om hundens egenskaper. Med mera svårtolkade hundar får man kanske gå igenom hela det insamlade materialet i lådorna flera gånger för att hitta den röda tråden. Det tar lång tid för hjärnan att bygga upp sådana lådor och kanske är det därför som vi har så få mentaldomare. Bra nerver och dådkraften räddar de flesta hundarNu till de olika egenskaperna som bedöms under testet. Jag skulle kunna ta dem i den ordning som de är i protokollet men jag börjar hellre med de egenskaper som jag anser vara mycket viktiga och avgörande om man ser till hundens välfärd. Det förekommer nämligen avel på t.ex. enbart utseende, s.k. utställningshundar, där man helt struntar i hundens mentalitet till förmån för kroppskonstitutionen. Alltför ofta får dessa hundar lida sig genom livet då de inte har mental kapacitet att ens möta ett i relativa termer uttryckt "lugnt" vardagsliv. Då spelar det ingen roll hur vackra de än är, det handlar ändå om djurplågeri, medveten eller omedveten spelar ingen roll. - Nervkonstitution. Detta är nog kittet som håller ihop hela hunden. Utan bra nerver kan hunden inte kontrollera rädsla eller stress eller korrekt utvärdera ens enkla vardagssituationer. Den kan inte göra korrekta bedömningar av olika situationer och kan t.ex. tillgripa skärpa där social kamp skulle vara mera lämpligt eller gå i försvar mot en individ som bara vill hälsa vänligt. Dåliga nerver leder även till en hög grundstressnivå, d.v.s. den stress som hunden känner när inget händer. När något väl sker höjs stressnivån över det kontrollerbara. Ett typiskt exempel är apportören som är stressad redan när den sitter och väntar på att något skall hända. När en apport kastats eller en fågel skjuts stiger stressnivån okontrollerat och hunden knallar. I sitt nu väldigt uppskruvade tillstånd är den oförmögen att lägga upp ett effektivt sök, att utnyttja vinden eller förarens signaler och den glömmer den markering den eventuellt gjorde och slutresultat av söket kan bli hur som helst. Hittar den apportföremålet eller fågeln kan det vara av ren slump, men den kan också bli så stressad att den helt enkelt stänger av näsan och då är inte ens slumpen till mycket nytta. Med en hög grundstressnivå blir hundens förväntningar ett hinder för dess koncentrationsförmåga. Hur detta yppar sig under jakten beror på jaktformen och viltet, men som ett exempel var min första hund så uppskruvad under jakt att när den t.ex. drev rådjur så ledde rådjurets första bukt till att hunden fortsatte rakt fram med näsan frånkopplad och så var det drevet över för oss skyttar. Eftersök klarade han inte heller då stressen, som ett resultat av stora förväntningar, gjorde att han inte kunde koncentrera sig på nosarbete utan började söka efter djuret med ögonen. När han blev lite äldre rationaliserade han sitt beteende och när han blev skrämd högg han först - innan han kontrollerade vad det var han högg mot. Tragiskt nog råkade offret vara ett barn, vilka han egentligen älskade väldigt mycket och normalt var mycket varsam med under lek. Att han mycket tydligt "ångrade sig" en bråkdel av en sekund senare hjälpte inte. Hans dåliga nerver gjorde honom omöjlig både som jakthund och sällskapshund.
Precis som hos människor tenderar hundens stresstålighet att minska med stigande ålder. Stridspiloter tas ur tjänst ganska tidigt under sitt liv och många går då över till trafikflyget. Där "mentaltestats" de regelbundet tills de når pensionsåldern för trafikpiloter, eller faller igenom i testerna tidigare. Flera av våra hundar har levt till en så hög ålder att man tydligt kunnat se hur jakten ökar deras stressnivå och rädslereaktionerna blir kraftigare i det "civila". Många är också de jaktspaniels som under alltför många hyperintensiva fasanklappjakter långsamt byggt upp stressnivån tills den når okontrollerbara nivåer långt före en jakthunds normala pensionsålder. Frågar ni mig så bör en hunds nervkonstitution ligga väldigt högt på testprotokollets skala innan man ens börjar fundera på att avla på hunden. - Dådkraft. I familjärare sammanhang även kallad för Mod. Under hela mänsklighetens historia har modet varit den kanske mest beundrade egenskapen en individ kan ha. Djur eller människa spelar ingen roll, en modig individ möter alltid respekt och beundran. Även bland hundar sinsemellan möter modiga individer respekt och en modig och självsäker förare är den "mentalt lilla" hundens bästa trygghet.
På testbanan ser man hur hundar kan reagera likadant. Någon hund blir ordentligt uppskrämd men efter lite skällande och hotande börjar den långsamt att arbeta sig mot den skrämmande figuren. Man ser tydligt att den är försiktig och ibland hoppar tillbaka i en rädsloreaktion, men så samlar den sig igen och kommer ännu närmare det otäcka för att till slut lösa och avsluta situationen, men rädslan släpper inte helt förrän då. Andra hundar blir skrämda ordentligt, flyr en kortare sträcka, stannar upp, rädslan avtar snabbt, och uppenbarligen börjar de fundera över vad tusan det var för något som hoppade upp så där plötsligt? Därefter kan de lugnt och koncentrerat, utan några större gester, ta sig fram till figuren och avslöja den som en helt ofarlig bluff. Är det mod? Klart är i alla fall att modet kan vara lite svårbedömt, då hundens reaktioner vid rädsla inte styrs enbart av modet utan också av nerverna, temperamentet, kamplusten, skärpan och försvarslusten, allt detta beroende på i vilken mängd hunden har dessa olika egenskaper. Även en modig hund kan ju "fastna" en kort stund i kamp om den har mycket kamplust, fast den kanske redan har övervunnit sin rädsla. För att verkligen bedöma dådkraften, modet, behövs faktiskt hela testbanan. Om modet ligger någonstans mitt på eller under mitten av skalan så går den inte att utröna på ett ärligt sätt ur enstaka situationer. Å andra sidan, när man observerar en riktigt modig hund hela vägen, så kommer det mycket snart en intuitiv känsla som säger att den här hunden har en rejäl portion mod, man behöver inte vara särskilt erfaren eller utbildad för att se det. En modig hund är en trygg hundI vardagslivet och under jakten är modet en avgörande viktig egenskap. Att fågelhunden vågar att först spika, och sedan resa fågeln, att björnhunden vågar gå nära nog för att verkligen få björnens fulla uppmärksamhet på sig, att grishunden vågar vara påträngande nog för att få flocken ut ur snåren och att stövaren är, för att undvika att få tappt, modig nog för att inte låta sig störas av skrämmande formationer i terrängen eller av en vilande älg som den råkar springa över. Modiga hundar är också trygga i det sociala livet, både bland hundar och bland människor. Rädsla hos en hund både stressar och smittar andra hundar och en hund som blir rädd för barnens yviga lekar kan i värsta fall bli farlig, även om den annars är en fridens lilja. En modig hund är i allmänhet också en trygg hund, men en trygg hund behöver inte vara särskilt modig om den har nerverna i skick. Bra nerver hjälper också till att undvika onödiga och olämpliga rädsloreaktioner, men omvänt räcker kanske inte bra nerver allena för att få in en mindre modig hund bland grisarna. Istället kanske hunden lugnt och sansat och förnuftigt konstaterar att nej, fy fasen, de där fulingarna vill jag inte tampas med! En hund utan mod men med skärpa och försvarslust har egentligen ingen större nytta av de två sist nämnda egenskaperna, då den inte vågar besvara ett reellt hot med "verkningseld", så att säga, utan drar sig bara tillbaka under avfyrande av lösa skott. Nerverna och modet bildar den, skall vi säga "grund", som hela hunden vilar på. Med bra nerver och en bra dådkraft har hunden rent generellt en bra förutsättning att leva ett tryggt liv. Med en kunnig ägare räcker enbart bra nerver långt. Det som hunden saknar i mod kan den kunnige ägaren på många olika sätt kompensera för i vardagslivet och genom sitt eget beteende stärka hunden. Hur man nu prioriterar de återstående egenskaperna är inte helt lätt att bestämma. Frågan är om man överhuvudtaget generellt skall prioritera någon av dem, då de alla är i olika grad viktiga för en arbetande hund. I aveln väljer man att förstärka eller mildra arbetsspecifika egenskaper och i dressyren och i umgänget med hunden tar man hänsyn till och accepterar hur hunden faktiskt är, och kan även manipulera (förstärka eller dämpa) vissa egenskaper. - Skärpa och försvarslust. "Skärpa" skall ej förväxlas med "viltskärpa" - ett uttryck som vissa jägare ibland använder för att beskriva jaktlust. Det handlar istället om hundens förmåga att bli arg. Däremot har jag sett att rovdjur som räv och grävling, men även hoandet av en uv i radion, har utlöst aggressiva reaktioner hos av våra hundar, så därför tror jag personligen att uttrycket "rovdjursskärpa" betyder samma sak som mentaltestets "skärpa". Hunden blir instinktivt arg på det hot som t.ex. en räv kan vara för dess valpar, alternativt ses räven som en konkurrent till hundens resurser. "Försvarslust" är mera lättbegripligt och handlar om hundens förmåga att besvara hotsignaler. Därför skall det inte förväxlas med matförsvar som vilken hund som helst kan ägna sig åt. T.ex. Brittiska fågelhundar, retrievers, spaniels, skällande fågelhundar, rena spårhundar som inte används för attack (på skadskjutet farligt vilt) behöver knappast ha någon betydande skärpa eller försvarslust. Å andra sidan om de ändå har måttligt av dessa egenskaper och samtidigt har bra nerver så gör det ingen skada heller, även om egenskaperna inte behövs vid jakten. Alla hundar har rätt att bli arga, d.v.s. visa skärpa, om den är rätt riktad och alla hundar har rätt att visa försvar vid verkliga hot. Det viktiga i dessa situationer är att både skärpan och försvarlusten direkt försvinner (= snabb avreaktion) när situationen upphör. Kvarstående aggressivitet efter att hotet upphört, kan lätt missriktas mot oskyldiga individer. En retriever som drar ner ett skadeskjutet rådjur gör det på jaktkamplusten och den sociala kamplusten, likaså en spaniel som brottas med en skadeskjuten gås. Sedan finns det många jakthundsraser som används för mer eller mindre farligt vilt där de nämnda egenskaperna är helt nödvändiga i samband med försvarssituationer, men för mycket av allt förstör även där.
- Temperament. I vissa kretsar används uttrycket för att beskriva hundens hela mentalitet, t.ex. "... och den här hunden har ett för fågeljakt trevlig temperament". Här i min beskrivning av hundars mentalitet betyder det något helt annat, nämligen "Nyfikenhet". En nyfiken hund reagerar snabbt på förändringar i omgivningen, olika signaler och stimuli, förarens kommandon och är villig att utforska allt i sin omgivning. Ett väl balanserat, livligt temperament kan tillsammans med andra balanserade egenskaper göra hunden till en verklig glädje att arbeta med under dressyren eller andra aktiviteter, och den arbetar snabbt och effektivt under jakten. För mycket av det goda och hunden kommer att störas av oväsentligheter, och för lite drar ner på arbetstakten. Men en långsammare arbetstakt i sin tur är att föredra framför allt för spårhundar men även för t.ex. drivande hundar på klövvilt. Många hundar kan också starta långsamt men drar sedan upp arbetstempot allteftersom jakten värmer upp dem både kroppsligt och mentalt. Kanske är sådana hundar många gånger att föredra då de knappast riskerar att "övervarva" om det skulle hetta till ordentligt. - Hårdhet. Hårdheten handlar om hundens sociala status. En självständig och av andra flockmedlemmar (inklusive människor) totalt oberoende, och mot andra individer nonchalant hund kan t.ex. inte dresseras. Jag har själv haft en sådan hund, och tack och lov bara en enda, på våra kurser. Den var egentligen rätt lugn och trevlig. Enda felet med den var att den inte brydde sig ett dugg om vilka krav man ställde på den eller hur man ställde dem. Den tog inte notis om varken löften om paradisets fröjder eller hot om helvetets alla kval, utan hade stakat ut sin egen väg och sina egna åsikter om hur livet skall levas. Men annars var den riktig trevlig... De flesta andra hundar ligger långt under denna hårding på skalan. De kan vara mycket undergivna och osjälvständiga mot människor och andra hundar och måste hanteras med silkesvantar, d.v.s. mycket tydliga signaler, och ges kontinuerligt stöd med röst och kroppsspråk. Därför är de också lättlärda och minns både beröm och bannor direkt, man behöver inte så många repetitioner för att ett dressyrmoment skall sitta om man själv är tydlig. Hantera dem bara lite vårdslöst och de minns det också, tappar förtroendet för dig och nu har du ett långt reparationsarbete innan hunden litar på dig igen. Blir en sådan hund illa behandlad under jakten, kanske av föraren eller viltet, så minns den det också och blir hämmad under jakten eller kanske slutar jaga helt. Exempel är illa eller bara vårdslöst behandlade veka hundar som inte vill jaga med sin egen husse eller matte, men som funkar utmärkt med andra förare. Hunden kan också under jakten hålla sig långt från sin ägare och man tror att den "söker stort" när den i själva verket bara vill hålla distans till sin obehagliga ägare som den inte litar på. Hundar mot det hårdare hållet måste behandlas mycket konsekvent och bestämt för att de skall bli och förbli lydiga. Det positiva är att förarmisstag glöms snabbt och fysiska motgångar under kampen med grisarna glöms lika snabbt. För nybörjaren är dessa hundar både mera krävande än veka hundar att dressera men samtidigt faktiskt mindre krävande när det gäller fingertoppskänslan hos föraren. Ett ordentligt förarmisstag ruskas lätt bort av hunden och då är det bara för föraren att ta nya tag, men med en annan vinkling på metoderna. Har man haft några "hårda", "måttligt hårda" eller "något veka" hundar i rad så skall man passa sig väldigt noga så att man inte tar i för hårt när man får en "mycket vek" hund i kopplet. Hårdhet/vekhet är den relation - status - som hunden känner inför de individer som den identifierar som sin egen art, för det mesta är det enbart andra hundar och människor. Min egen gissning är dock att den kan ha en liknande relation till andra husdjur som husets katt, papegoja eller varför inte en häst om umgänget med dem är intensivt och kanske har börjat redan när hunden var valp. Det är ju bortom all tvivel i praktiken bevisat gång efter annan att en självsäker katt inte behöver lämna rum åt en mycket större men mindre självsäker hund. Om det går att vetenskapligt bevisa att denna maktkamp handlar om social status mellan katten och hunden, eller om den handlar om inlärd respekt för katten hos hunden, det är en annan sak. Hur som helst, hårdheten beskriver hundens status gentemot artfränder, inklusive människan, och har lite eller inget att göra med hur hunden jagar. Den har ju knappast någon social relation till älgar, grisar, björnar, änder, ripor eller morkullor.
Men de flesta hundar, oberoende av ras, blir ändå lyckligare om jakten slutar med ett fällt byte och det är väl ganska naturligt då jakten faktiskt har som syfte att skaffa mat. Jaktlusten är det som driver hunden och tillsammans med andra mentala egenskaper som mod, kamplust, nerver och en stark, välkomponerad och vältränad kropp ger jaktlusten, om den är stor, ofta en beundransvärd uthållighet i söket. Nackdelen med en stor jaktlust är att den kräver mycket lydnadsarbete från vår sida om vi skall lyckas med att dirigera hunden, kalla in den eller bara få den att hålla kontakt med oss under jakten. Vi måste etablera ett ordentligt ledarskap så att hunden jagar åtminstone med oss - om inte t.o.m. för oss! I "närstrid" med viltet, säg vid grisjakt, kan en bristande jaktlust kanske kompenseras av en stor social kamplust, men om viltet drar sig undan synhåll kan hundens intresse snabbt svalna. De flesta jägare känner nog igen en mycket stor jaktlust hos hunden redan när de tar på sig jaktkläderna och blir kanske irriterade över den i bilen där hunden i sin iver att få jaga både flåsar och piper och kanske t.o.m. skäller. Har man vilttäta marker är en hund med en måttlig jaktlust rätt bekväm och tillräckligt effektiv för att ordna kött i grytan. - Social kamplust. "Lusten att kämpa med eller mot något/någon" står det i testprotokollet. Detta är i måttlig mängd en utomordentlig egenskap hos alla hundar, enligt min egen mening. En sådan hund kan många gånger (men inte alltid) lätt fås att leka och den vägen tas in i dressyren. Leken och kampen är lika med arbete för den och så viktig att den blir medgörlig när den kommer underfund med att medgörligheten leder till mera arbete och samspel med ägaren/föraren. Hos oss människor tror jag att inom sporten väldigt tävlingsinriktade människor har stor kamplust.
- Koncentration. När jag tittar på våra två settrars testprotokoll så visade hundarna "god" respektive "mycket god" koncentration under testerna. Då båda har mycket bra nerver måste man titta på andra egenskaper för att hitta orsaken till att den ena hunden flamsade lite mera under testet. Hunden Lärka med "mycket god" koncentrationsförmåga är "livlig" medan hunden Rospiga med enbart "god" koncentrationsförmåga är "mycket livlig". Att skillnaden i dådkraft är milsvid till Lärkas fördel tycks inte ha någon betydelse. Rospiga med sin obetydliga dådkraft skulle kunna vara kandidat till omfattande överslagsbeteenden och flykt i hotfulla situationer men hennes goda nerver håller ihop henne där en nervös hund skulle bli osäker och villrådig. Men Rospiga störs bara av sitt livliga temperament och det har vi ju sett utanför banan också. Åter igen ser vi hur viktig en bra nervkonstitution är för en hund lika väl som för en människa. - Avreaktion. "Förmåga att sänka stressnivån efter ett engagemang". Då båda våra hundar avreagerar mycket snabbt efter testsituationer likaväl som i vardagslivet och det enda som egentligen förenar dem är goda nerver, så måste det vara just de goda nerverna som gör att de blixtsnabb kan konstatera att en situation är över, de rycker då bara på axlarna, stoppar in en ny prilla snus och går vidare. Inget av det som var otäckt eller spännande blir kvar i minnet och de är lika lugna och obekymrade efter testet som före testet. Det är alltid en stor glädje att se hundar gå från mentaltestbanan med glatt viftande svans och en blick fylld av förväntan på nya, spännande mål. Motsatsen, däremot, väcker alltid medlidande då man vet att en sådan hund har problem i vardagslivet också. - Skottfasthet. Skotträdsla kan vara ärftligt eller kan ha orsakats av vårdslöshet. Den kan många gånger förebyggas genom att man tar för givet att alla valpar kan vara potentiellt skotträdda, och genomför en lika grundlig som varsam skottvänjning på dem, oberoende av om skotträdsla finns i avelslinjerna eller inte. Å andra sidan kan hundar som det skjuts mycket för bli "skottokiga" och varva upp och bli förväntansfulla av alla skottliknande ljud även utanför jaktmarkerna. Att få sitta i bilen eller stå uppbunden en bit från lerduvebanan kan förmodligen få dem att så småningom förstå att alla skott inte betyder att det ligger ett dött vilt i närheten, men en sådan tillvänjning kan också bli platsbunden, d.v.s. hunden lär sig bara att skott på en skjutbana inte betyder något. Är hundens mentalitet en "amöba"?På testbanan försöker vi, lite brutalt uttryckt, "hacka sönder hunden i 12 olika mentala bitar". Hundens mentalitet blir mera begriplig om vi kan studera och värdera de olika mentala bitarna separat. I verkliga livet är dessa mentala bitar sammanfogade till något som jag brukar likna vid en sorts "amöba". Denna "amöba" är en flexibel helhet med stor anpassningsförmåga till olika situationer. Precis som vi kan den forma sig efter variationer och ojämnheter i miljön. Hunden är därför, lika lite som vi, ingen robot som svarar exakt lika varje gång på ett bestämt stimuli med en viss styrka. Ibland svarar den kanske inte alls, ibland svarar den oväntat starkt. Nu och då kan även en vältränad och högt meriterad fågelhund få "fnatt" och både blind och döv för förarens signaler springa som en galning efter en lågt flygande svala. Då skall vi inte banna den i onödan för olydnad, utan minnas att dess mentaltestprotokoll påpekade för oss att den faktiskt har en stor jaktlust. Då är sådana små "flygturer" inte alls oväntade, utan snarare en bekräftelse på att mentaltestet beskrivit hunden korrekt. MotivationHundar kan, precis som vi, göra saker de är motiverade att göra men de kan också fås att göra saker de inte är motiverade att göra. En stark motivation kan få hunden att t.ex. övervinna rädsla. De flesta hundar är t.ex. rädda för gallerdurkar men sätt en hanhund i ena ändan av en gallerdurk och en tik under höglöp i andra ändan så kommer saker att hända. Jakten är också kraftigt motiverande för de flesta jakthundar, vilket får dem att klara av saker som de annars skulle undvika. Om hunden på ren lydnad tvingas att göra saker som den inte gillar, alltså saknar motivation för, så kommer heller inte några dolda mentala resurser att hjälpa den i uppgiften och den kanske stannar helt vid svårigheter som en motiverad hund lätt tar sig igenom. Detta är viktigt att komma ihåg när vi jämför det som hunden visar i vardagslivet med det som vi såg av den på testbanan. Hundar har också bra och dåliga dagar vilket bör tas med i beräkningen. Var det bättre förr?Låt dig nu inte förvirras av nästa stycke. Den är egentligen historia men jag vill ändå berätta om den. Den har sina "poänger", mera än rent matematiskt: Det gamla systemet med poäng i mentaltestprotokollet var enligt min mening på vissa punkter tydligare än det nya protokollet. Varje egenskap hade en koefficient, t.ex. 15 för tillgänglighet och 35 för nervkonstitution. Om hunden var öppen och tillgänglig fick den högsta möjliga poäng på en 6 gradig skala från -3 till +3, d.v.s.=+3 poäng för den egenskapen vilket multiplicerades med koeff. 15 = + 45 poäng totalt på tillgänglighet. Om den därtill var helt nervfast fick den +3 x 35= 105 poäng. Tillsammans med den fina tillgängligheten ger enbart dessa två egenskaper 145 poäng vilket är en fin start då +300 är det maximala en hund kan få från alla egenskaperna sammanslagna. En höggradigt nervös hund får -3 x 35 poäng = -105 vilket redan det räcker för att sänka hunden totalt. Koefficientens värde för varje egenskap hade bestämts av hur hundföraren kunde påverka egenskapen med dressyr. Ju mindre man kan påverka en egenskap, desto högre koefficient fick den, d.v.s. desto värdefullare är den. Dåliga nerver kan aldrig påverkas med dressyr, alltså är det viktigt att nervkonstitutionen är god från början. Skärpa och försvarslust kan vid behov förstärkas i dressyren, alternativt kontrolleras, därför är koefficienten för dem låg=5. Jaktkamplust och social kamplust hade koeff. 8, precis som dådkraft och hårdhet. Temperamentet hade koeff. 10. Vi kan alltså se att dressörer av tjänstehundar ansåg att de egenskaperna som hade högsta koefficienterna var de viktigaste att få in i hunden redan vid aveln, då de senare var svåra att förstärka respektive kontrollera. Vad beträffar nerverna så gäller detta alla hundar, de andra egenskaperna kanske kan värderas lite annorlunda beroende på jaktformen. Man kan alltså säga att det gamla testprotokollet gav information om vilka egenskaper som viktigast att tänka på i aveln då de inte senare kan påverkas speciellt mycket. Det nya protokollet ger dock mycket mera information om egenskaperna för alla som inte är proffsdressörer och är därför värdefullare för de flesta jägare. Vad beträffar den nedärvda dådkraften bör jägaren kanske värdesätta den högre än vad tjänstehundsföraren gör. En tjänstehundsförare är ju aldrig speciellt långt från sin hund och kan stötta den med sin blotta närvaro. Så är det inte alltid under jakt. Jakthundars kamp och jaktlust kan också förstärkas genom att ge hunden en massa positiva erfarenheter av jakten. Detta sker inte genom att t.ex. släppa en omogen unghund på vilt som sparkas och bits! Om en fågelhund är vek och har liten jaktlust måste den behandlas extremt försiktigt i fågelsituationer så att den inte får obehagliga minnen av sina första fåglar. Bättre att låta den knalla några gånger så att jaktlusten förstärks. Lydnadsdressyren måste vara helt klar innan jakten, så att man inte behöver korrigera en mentalt liten hund under jakten, bara tillämpa redan inövade färdigheter. Vi kan köra kravapport på en trög pappskalle-setter och sedan genom olika övningar och massor med beröm få den att tycka att apportering faktiskt kan vara riktigt kul, d.v.s. vi motiverar den för en arbetsuppgift som den egentligen är likgiltig inför. När detta är helt klart kan vi också begära att den skall apportera under jakten. Men inte före... Hundarna har naturligtvis mycket annat i sig förutom de egenskaper vi har här studerat. De kan vara godmodiga. De kan vara cyniska.De kan vara torra och trista men med en professionell effektivitet under jakten. De kan vara glada och företagssamma men ineffektiva jägare, eller irriterande och pockande men som nu och då ger halsbrytande jaktupplevelser och därmed försvarar de sitt existensberättigande. Min egen käpphäst angående mentala egenskaper är samarbetsviljan med människor. När jag tittar igenom protokollen för alla våra hundar, av vilka några har varit samarbetsvilliga på ett framstående sätt, andra inte, så kan jag hitta en röd tråd. Den mest samarbetsvilliga var inte vek men hade en rejäl kamplust. Nästa två hundar i ordningen var heller inte veka men hade något mindre kamplust. Alla 3 var naturligtvis tillgängliga och öppna mot alla människor och intresserade av umgänge på ett utmärkande sätt. Det här är något som jag skulle vilja få in i flera hundar. De Brittiska fågelhundarna t.ex. får man ofta plåga rätt mycket innan de kan göras till pålitliga apportörer. I stället skulle den här egenskapen - "viljan att vara till lags" - i lite större kvantitet kunna göra träningen till ett nöje som kan idkas året runt och nästan var som helst. Idag avlar man setterar som om man fortfarande levde på 1800-talet när settrar och pointrar hade en arme av apportörer efter sig på de Skotska ripmoarna! Vekheten allena tycks inte ge speciellt mycket samarbetsvilja, bara en undergivenhet som ibland kan bli störande i relationen till ägaren/föraren och ytterligare försvåra apportträningen. Sedan skall vi även komma ihåg att inte tävla när vi jämför olika rasers ideala nivåer på de nedärvda egenskaperna. Det som är lämpligt för en älghund kan vara direkt olämpligt för en fågelhund. Skall vi ändå tävla så låt oss göra det i relativa termer: Vems hund kommer närmast idealet för sin egen rasstandard? Men hur som helst: Låt mentaltesta din hund och se till att du får nog med kunskap för att förstå testprotokollet. Då kan du också förstå din hund och behandla den rättvist utifrån dess egna genetiska förutsättningar. Att vi grundligt lär känna vår hund är den största gåva vi kan ge den! Några vanliga egenskaper hos våra hundar som inte alltid kommer fram under mentaltestet
 Den Schweiziska arméjakthunden: Stående, stötande, apporterande, spårande jakthunden. © Text: Torsti Mäkinen. Photo: Torsti Mäkinen & Maud Matsson. www.rospigan.se  upp |
