Engelsk Setter - rasstandard, bakgrund & ändamål "Det finns ingen vackrare syn än den vita settern när den sveper över marken lätt och elegant som ett arabiskt fullblod" skrev settermannen Mårten Kalling i början på 1900-talet, och bättre beskrivning kan knappast ges av den engelska settern.   Den engelska settern är en medelstor stående fågelhund, med smärt och smidig kroppsbyggnad för att kunna jaga under lång tid i galopp. Pälsen är mjuk och lätt vågig, med längre päls på ben och svans. Grundfärgen är vit med antingen svarta och/eller röda/bruna tecken.     Den stående fågelhundens huvudsakliga uppgift är att söka och finna hönsfågel (t.ex. rapphöns, fasan, ripa, orre och tjäder). Den skall fatta stånd, på order resa viltet och efter skott på kommando apportera och avlämna fågeln till jägaren.   Att se den vita settern svepa fram i full galopp över fjället eller ett fällt med guldgul höststubb, är en fröjd för ögat. Hundens reaktion på fågelvittring är ofta så snabb att hunden till synes vänder i luften och landar med nosen mot fågelns lega. Där står den sedan helt stilla, tills jägaren är framme och hunden får order att resa fågeln.   Lydnads- och fältdressyren för en stående fågelhund är A och O, och den som inte vill lägga tid på dressyren av sin hund bör välja en annan typ av hund. Om man däremot har bibringat sin setter en god lydnad och fältdressyr, har man en underbar och följsam jaktkamrat, som därtill klarar alla typer av väder, för fält, fjäll och skog.   Lokalklubbarna ordnar lydnadskurser och träningstillfällen, som man bör ta tillfället i akt som nybörjare att delta på. Settern är livlig och påhittig, så träningshjälp kan komma väl till pass. Det är ju också roligt att få vänner med samma intresse, som man kan vända sig till.   Inomhus är settern en lugn och harmonisk hund, men den förvandlas till ett intensivt energiknippe utomhus som kräver mycket motion, en paradox som man ofta glömmer vid första anblicken av den rofyllt vilande hunden. Den är vänlig och snäll mot folk och hundar, och är en tillgiven familjemedlem som gärna är med där det händer något. Det är inte ovanligt att setterns favoritplats inomhus är i knäet på någon av familjemedlemmarna. Svenska Engelska Setterklubbens hemsida: http://ssk.online.nu Rasstandard, bakgrund & ändamål enligt Svenska Setterklubben för Engelsk Setters raskompendie URSPRUNGSLAND/HEMLAND: England ANVÄNDNINGSOMRÅDE: Stående fågelhund, specialiserad för jakt på hönsfågel. FCI-KLASSIFIKATION: Grupp 7:2.2 BAKGRUND/ÄNDAMÅL: Engelsk setter härstammar från spaniels, som redan på 1500-talet användes vid jakt på fågel. Dessa sk "setting spaniels" hade till uppgift att markera var fågel tryckte genom att stanna, sjunka ner (sätta) sig framför bytet, för att sedan krypande avancera mot det så att jägaren kunde fånga det med nät.     När skjutvapen introducerades, vilka medförde att man kunde flyktskjuta fågel, utvecklades fågelhunden till att markera fågel med att "stå" för den och sedan avancera och apportera efter skott. Denna utveckling skedde troligen i början av 1700-talet och medförde att spaniels och "setting spaniels" separerades i avelsarbetet.     Den moderna setterns fader är Edward Laverack. Han utvecklade en egen settertyp, med hjälp av en stark inavel och noggrant avelsurval, kallad Laveracktyp. Den typen dominerade rasen i mitten av 1800-talet. Den hörda inaveln försatte dock rasen i en brydsam situation, där endast nytt blod kunde rädda stammen. Det nya blodet infördes med hjälp av R L Purcell-Llewellin, som på 1860-talet använde Laverack-linjer i korsning med andra typer av setter.     Våra dagars settrar bygger i allt väsentligt på hundar från Laveracks- och Llewellins linjer.     Den engelska settern är en utmärkt stående fågelhund, lättdresserad och följsam, känd och uppskattad i stora delar av världen. Kommentar: Setterns historia har sitt ursprung i Spanien. Men det är engelsmännen som skapat engelska settern. De har gjort honom snabb på fältet, ädel att beskåda och mjuk och vänlig innomhus.     I verket The Gentlemans Recreation skriver Nicholas Cox: Den hund, som man utväljer för "setting", måste ha en fullkomlig och god näsa och vara av naturen hänvisad till jakt efter fågel. Årtalet var 1697.     Vad menar författaren då med "setting"? Den på 1600-talet och senare ofta brukade formen för jakt var användandet av hundar - oberoende av ras - som gick under samlingsnamnet "setter". Det gemensamma för dessa hundar var det sätt varpå de vanligtvis användes ute på fältet.     De skulle för fångstmannen utvisa var rapphönsen låg på fältet och sedan krypande utmed marken driva fåglarna till de uppspända fångstnäten. Därtill krävdes dels ett intresse att jaga enbart rapphöns, dels att de kunde samarbeta med sin förare. Från början var det med all säkerhet de mer spanielliknande raserna som brukades.     Setterns användning var under en lång tidsrymd knuten till fångsten med nät. Det var först i början av det förra urhundradet, då jakt med bössa blev mer utbredd, som settern började användas vid den jaktform, som vi idag anser som den vanliga med fågelhund.     Här ommer settern in på pointerns naturliga mark. För som den skjutande sportsmannens favorit hade pointern sedan länge en klar dominans. Med sitt höga såk och stora snabbhet samt sin stadga stod så plötsligt settern med andra fördelar. Av ren ras visade settern ett rikt mått av intelligens och skarpsinne samt från sina förfäder - spanieln - en tillgivenhet för sin herre, som alltid lyste fram och fångade de flesta människor. Hanns effektivitet och oömhet med sina starka tassar uppskattades även högt av dåtidens jägare.     Från att ända fram till slutet av 1700-talet mer likna en springer-spaniel kom settern att särskilt i de skotska höglädnerna få sin nuvarande storlek och byggnad. Spanielns tjocka, ofta lockiga hårbeklädnad fanns kvar liksom det tunga, rundare huvudet.     För dess högländare var jaktegenskaperna alltid det som kom i främsta rummet. De former av setters som kom fram på utställningar, hade man där föga intresse för. Vi finner alltså, att redan vid detta tidiga skede det i England växte fram två typer av setters - utställnigsformen och jakthundsformen.     Våra dagars setter var stammar från dessa nordliga delar av England, ty det var från dessa berömda jaktkennlar, som E. Laverack en gång hämtade sina hundar Ponto och Old Moll. Dessa tvenne settrar har uppfötts av prästen A. Harrison i Carlisle och denne hade haft samma stam i 35 år. E. Laverack byggde sedan upp sin världsberömda stam på dessa och efter en inavelsprincip, som dåtidens aldrig hört talas om än mindre kunnat utföra. Men Mr Laverack hade en eminent förmåga, att vid de upprepade inavelskorsningarna, hårt gallra i sina kullar och endast behålla de bästa invidividerna. Han fick därigenom en mycket homogen stam och hans framgångar såväl vid utställning som fältprov var enorma udner 1860- och 1870-talet i England. Hand stam, som har kommit att betyda så mycket för hela rasen, kännetecknades av ädelhet, god byggnad, lugna, ett härligt, mjukt hårlag, som alltid var tecknat i glå eller gula beltons (skimmel). Dessutom besatt de en uthållighet och jaktlust, som kom att sätta sina spår i dåtidens jaktprovslistor.     Inge setterstam i England kunde undvara dessa nya, friska egenskaper, som Laveracks settrar kom med. Men medaljen hade även sin baksida. Med den starka inavlen, som "laverackarna" hade, kom en jaktgalenhet, som knappast gick att styra. Deras kontaktkänsla och samarbetsvilja misnkade. De blev allt svårare att dirigera på fältet. Men vidsynta uppfödare tog vara på det bästa hos dem och det är väl kanske främst Mr R. L. Purcell-Llewellin som vi har att tacka för att vi fått en ras, som både besitter "laverackarnas" obändiga jaktlust som Llewellinstammens klokhet.     Från England har settern spritt sig över världen. Både i USA och på kontinenten har vi förnämliga settrar och genomgående har det lyckligtvis varit att settern har betraktats som en typisk jakthund.     Den har, med få undantag, fått behålla sin byggnad, och rasens klokhet har uppfödarna alltid slagit vakt om.     Den engelska setterns historia i vårt land är av betydligt yngre datum. Först i mitten av 1800-talet i och med att fågeljakt med stående hund blev populärt, kom setterns och pointerns uppsving.     Hos oss har den engelska settern alltid betraktats som en jakthund. Utvecklingen mot detta har måhända med åren blivit allt mer markant.     Gjorda importer har varit på gott och ont. Från 1920-talets stjärna Storforsens Cry med både finskt och norskt blod i sina ådror till 1990-talets Heegaards H Jack, har vi fått en jakthund, som för många av oss anses besitta just det vi själva vill ha och som engelsmännen tidigt sökte och fann: en ädel jakathund med ett härligt lynne. Passande både på fältet och fjället i en tjusande jakt efter fågel, med ett lynne, som i tillgivenhet och klokhet får oss att älska settern och sätta den främst bland våra hundraser. Helhetsintryck: Engelsk setter är en medelstor hund med rena linjer, elegant i utseende och rörelser. Kommentar: Kroppsbyggnaden skall vittna om snabbhet, styrka och uthållighet. Den skall vara ädel och torr med starka, väl vinklade extremiteter. En hund som har förmågan att under lång tid jaga i galopp på fält och fjäll. Tunga lymfatiska hundar med mycket päls är icke önskvärda. Ej heller för små, lätta spinkiga hundar. Uppförande/karaktär: Engelsk setter är mycket energisk och med intensiv jaktlust. Den är utpräglat vänlig och godmodig. Kommentar: Flegmatiska slöa hundar med tom och uttryckslös blick är högst otypiskt. I övrigt se mental rasstandard. HUVUD: Huvudet, som bärs högt, skall vara långt och tämligen torrt. Skallparti: Skallen skall vara lätt välvd från öra till öra och med mycket gott utrymme för hjärnan. Nackknölen skall vara väl markerad. Stop: Stopet skall vara väl markerat. Nostryffel: Skall ha vida näsborrar och färgen skall vara svart eller leverbrun beroende på pälsfärg. Läppar: Läpparna får inte vara för hängande. Käkar/tänder: Käkarna skall vara starka och av ung. samma längd. Bettet skall vara regelbundet och komplett saxbett. Fullständigt tandantal är önskvärt. Ögon: Ögonen skall vara ovala och inte framträdande. Blicken skall vara mild, klar och uttrycksfull. Färgen varierar från hasselnötsbrunt till mörkbrunt - ju mörkare desto bättre. Endast hos vit/bruna hundar accepteras en ljusare ögonfärg. Öron: Skall vara måttligt långa, lågt ansatta och hänga i mjuka veck tätt intill kinderna. Öronspetsarna skall vara sammetsmjuka och övre delen av öronen skall vara behårade med fin, silkig päls. HALS: Halsen skall vara tämligen lång, muskulös, torr, elegant som helhet med lätt välvd nacke som skall vara tydligt avgränsad vid ansättningen mot huvudet. Halsen skall vara bredare och mycket muskulös vid ansättningen i skuldrorna. Halsen får aldrig vara grov vid ansättningen mot huvudet, inte heller ha löst halsskinn. Kommentar: Huvudets linjer skall vara parallella både framifrån, från sidan och uppifrån. Ett typiskt setterhuvud kännetecknas av parallella linjer både framifrån, från sidan och uppifrån sett. Skallpartiet bör vara lika långt som nospartiet, och stop och nackknöl väl markerade. Läpparna får inte vara för tjocka och hängande. Ögonlocken skall sluta tätt intill ögat. Om så ej är fallet är risken för ögonirritationer stor, sådana orsakas till exempel av fröer etc vilja lätt kan samlas i undre ögonlocket under jakt. Öronen skall vara tämligen tunna och lågt ansatta i höjd med ögat. Övre delaen av örat skall ha långt, silkigt hår som skall sluta ca 3-4 cm från öronspetsen, vilken skall ha kort mjukt hår. Observera att den lymfatiska tunga typen nästan alltid har för mycket halsskinn i kombination med lösa oögonlock. KROPP: Kroppen skall vara måttligt lång. Rygglinje: Rygglinjen skall vara plan. Rygg: Ryggen skall vara kort. Ländparti: Skall vara starkt och välvt. Bröstkorg: Bröstkorgen skall ha mycket gott djup och vara bred mellan skulderbladen med välvda, rundade revben. Även de bakre revbenen skall vara djupa och välutvecklade. Svans: Svansen skall vara ansatt nästan i linje med ryggen och buren i plan med rygglinjen men aldrig över den. Svansrörelserna skall vara livliga och snärtiga. Svansen skall vara medellång och inte nå nedanför hasleden. Den får inte vara ringlad eller tunn, men får vara svagt böjd eller sabelformad dock utan tendens att böja sig uppåt. Kommentar: Standardens önskemål om en kort rygg får inte överdrivas. En viss längd erfordras för sund, vägvinnande rörelser. Observera att ryggen inte får vara så kort att helhetsintrycket blir kvadratiskt. Tunnformad eller allt för smal bröstkorg är ej önskvärt och den tunnformade bröstkorgen medger ej korrekta frambensrörelser. Standarden nämner ingenting om korset, som dock skall vara långt, brett och lagom sluttande. Ett något brant kors är inte något större fel på en galoppör. FRAMSTÄLL: Skulderblad: Skulderbladen skall vara väl tillbakalagda, d v s vinklade. Armbåge: Armbågarna skall ligga väl an mot nedre delen av kroppen. Underarm: Frambenen skall vara raka, mycket muskulösa och med rundad benstomme. Mellanhand: Mellanhanden skall vara kort, stark, rundad och rak. Tassar: skall ha tjocka trampdynor, vara väl slutna och ha väl välvda tår, som är gott skyddade av behåring mellan tårna. Kommentar: Framstället skall vara väl vinklat i såväl skulder- som armbågsled. Standarden anger att armbågarna skall ligga väl an mot kroppen, men detta får icke överdrivas. Knipta armbågar är ej önskvärda. Frambenen skall vara parallella och raka. Mellanhanden skall vara svagt vinklad mot underarmen. Tassarnas form skall vara mer oval än rund. BAKSTÄLL: Lår: Låren skall vara breda, långa och muskulösa. Knäled: Knälederna skall vara välvinklade. Underben: Underbenen skall vara breda, långa och muskulösa. Mellanhand: Mellanhanden skall vara kort, stark, rundad och rak. Tassar: se framtassar. Kommentar: Bakbenen skall vara långa och välvinklade. Underbenene skall vara parallella. Beträffande tassar, se föregående kommentar. RÖRELSER: Rörelserna skall vara fria och eleganta och tyda på förmåga till fart och uthållighet. Bakben och hasor skall ge bakstället kraaftigt påskjut. Sedda bakifrån skall höft, knä och has vara parallella. Kommentar: Rörelserna skall vara lätta och fjädrande med vägvinnande längd. Benen skall sedda såväl framifrån som bakifrån föras parallellt. Instabila rörelser där hunden korsar, vevar, nystar eller paddlar med benen är högst oönskade. PÄLS: Pälsstruktur: Från bakre delen av huvudet, i linje med öronen skall pälsen vara vågig, aldrig lockig, lång och silkig, vilket pälsen skall vara som helhet. Behängen på fram- och bakbenens baksidor skall vara längre och på frambenen skall de nästan nå ner till tassarna. Pälsen på svansen bildar fana som hänger i långa tunna lager som får vara vågiga men inte lockiga. Behåringen som skall vara lång, blank, mjuk och silkig börjar en bit från svansroten och ökar i längd mot mitten av svansen för att därefter gradvis avta mot svansspetsen. Färg: Vit och svart (s k blue belton), vit och orange (s k belton), vit och gul (s k lemonbelton), vit och leverbrun (s k liverbelton) eller trefärgad. Trefärgad betecknas blue blton med tan-tecken eller liver belton med tan-tecken. Beltonfärgade (vita hundar med små färgade fläckar i ovan nämnda färger) föredras framför hundar med mycket stora färgade fläckar på kroppen. Kommentar: Även om standarden anger att pälsen skall vara lång så måste man beakta att det är en jakthund som beskrivs och därför är en alltför riklig päls icke önskvärd. Ur jaktlig synpunkt är ljusa hundar att föredra eftersom de är lättare att se i terrängen. Därför är det önskvärt att grundfärgen är vit. STORLEK OCH VIKT: Mankhöjd: Hanhund 58-64 cm. Tik: 54-60 cm (Svensk rekommendation). Hanhund: 65-68 cm. Tik 61-65 cm. (Internationellt) Kommentar: Engelsk setter har fått sin mankhöjd ökad under åren, främst synes detta skett under tiden efter 2:a världskriget (möjligen beroende på ett ökat antal utställningshundar i hemlandet vilka inte användes till praktisk jakt, varför möjligen rasens ökade storlek inte sattes i relation till arbetskapacitet). I Sverige har den tidigare höjden i stort sett bibehållits emedan engelsk setter hos oss fortfarande främst är en jagande hund. När storleken inom en ras ökar, försämras också rörelserna. Detta gäller i allra högsta grad settrarna, vars jaktliga användning till stor del bygger på lätta och fjädrande rörelser och måttlig storlek, som gör att hundarn inte bara orkar med jaktliga uppgifter, utan dessutom genom eleganta rörelser är en fröjd för ögat. SVENSK KOMMENTAR TILL STANDARD FÖR ENGELSK SETTER: Världen över finns engelsk setter med den ungefärliga mankhöjd som den gamla engelska standarden föreskrev. Den var avpassad för jagande hundar. Även i Sverige har de ursprungliga måtten bibehållits såsom varande lämpligast för bruksändamål. FEL: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse. TESTIKLAR: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen. Mental rasstandard - den ideala engelska setterns beteende. Den engelska settern är en jakthund vars huvudsakliga uppgift är att söka och finna hönsfågel. Den skall fatta stånd vid kroppsvittring, på order resa viltet och efter skott på kommande apportera och avlämna fågeln till jägaren. SOCIALA EGENSKAPER. Beteende mot människor: Utåtriktad och glad med en utpräglad vilja att vara till algs. Attityden är oreserverad mot främmande människor. Rädsla mot främmande är ett allvarligt fel. Beteende mot andra hundar: Den engelska settern har lätt för att umgås med andra hundar så den är vänlig och social. Vid lek är den mest roas av att springa och jaga, eller låta sig jagas. En viss skillnad mellan hanhundars och tikars sät vid möten med könsfränder är naturligt, men överdrivet revishävdande från hanhundens sida är otypiskt. Aggressivitet är ett allvarligt fel. JAKTLIGA EGENSKAPER: Söket: Söket skall ske i en friktionsfri och elegant galopp med högt buret huvud och rörlig svans. Det skall vara energiskt, snabbt, lagomt "stort" och med tydligt begär att finna fågel. Söket skall vara ett självständigt, regelbundet kryssök sär hunden vänder rätt mot vinden. Stånd: Ståndet, som är ett medfött beteende, skall vara stramt, intensivt med skarp markering av funnet vilt. Ståndet bör vara stående med orörlig svans. Beteende före och efter skott: Avancering och resning skall ske villigt under förarens kontroll. I uppflog och skott skall hunden hålla sig lugn. Vägran att avancera mot, eller resa vilt är ett allvarligt fel, liksom skottberördhet. Apportering: Viljan att apportera är oftast inte så starkt utpräglad, som hos t.ex retreivern. Däremot kan bytesmedvetenheten vara så pass utvecklad att den engelska settern självmant apporterar. Oftast krävs dock en systematiskt genomförd lydnadsapport- träning. Färdigutbildad är den en duktig apportör som skall söka och hämta dött eller skadskjutet vilt snabbt och effektivt med ett mjukt grepp. Den engelska settern skall kunna apportera både på land och i vatten. Sekundering: Sekundering är ett medfött beteende som innebär att hunden fattar stånd inför synintrycket av annan stående hund. Sekunderingsförmågan anses vara ett adelsmärke för en stående fågelhund. Samarbetsförmågan: Det stora, självständiga söket som eftersträvas kräver stor samarbetsvilja. Hunden skall även på långa hål kunna dirigeras med små medel. Den skall kombinera självständighet med en stark vilja att vara till lags. Av: Ulf Fryk och Arne Thorn samt Britt-Marie Dornell Thorn.